I likhet med kriminalförfattarkollegan Nesser har Edwardson sökt sig tillbaka till ett svunnet Sverige, det sextiotal där han var barn och tonåring. Men medan Nesser i sina nostalgiböcker fortfarande har deckarintriger så ger sig Edwardson ut i den riktiga verkligheten, den där människor inte ägnar sig åt att mörda varandra.
Boken är ganska långsam, men den ger en god bild av hur livet nog kunde vara i ett litet samhälle i en undanskymd del av landet för fyrtio år sedan. En tid då en besökare från Amerika var en sensation, då en resa ut i världen var nästan otänkbar och då människor oftast tillbringade hela sina liv i samma samhälle. Roligare än så här var det nog inte att leva på det småländska höglandet 1964. Och visst känner man en viss sympati för Johnny som kämpar mot spriten, mot det avtagande intresset för hans jukeboxar och med sin saknad efter brodern samt med känslorna för kvinnorna.
Jag tycker att miljöskildringen som nogsamt undviker alla ortsnamn (till och med Stockholm kallas för huvudstaden!) blir lite blek och känns konstruerad. Det språkliga är inte så intressant, kan inte låta bli att även här jämföra med den skickligare Nesser. Men visst, det är ingen dålig bok, men den får i alla fall mig att längta ut i världen.
Score 3
erikaj
2009-02-25 17:48
Som en deckare, fast det händer ingenting.
Score 2
Dusseldorf
2015-04-28 20:06
En bok med en särskild stämning som sitter kvar många år efter att jag läst boken. Jag gillade den verkligen och det är en av mina favoriter i bokhyllan. Det går inte fort och det händer inte en massa saker, det är inte det som är grejen, utan den tuffar på med en långsam melankoli i ett Sverige som jag som är uppväxt på 70-talet endast såg fragment av.
