»Det er meget muligt, at det bliver kedeligt og svært for mig at leve mellem andre mennesker. Men jeg har besluttet at være ærlig og åbenhjertig; mere kan ingen forlange af mig. Det er muligt, at folk også hér vil opfatte mig som et barn, men - så lad dem! Alle betragter mig jo alligevel af en eller anden grund som en idiot.«

Idioten, Dostojevskijs mesterværk om den gode fyrst Mysjkins møde med 1860´ernes Rusland, stiller afgørende spørgsmål om godt og ondt, sandt og falsk - om, hvad det vil sige at være et menneske.

Gennemsnit: 4,36 (64 Score)

» Skriv din egen anmeldelse af Idioten «

Tilmeld dig for at få bogen anbefalinger baseret på dine vurderinger og undgå reklamer.

Boganmeldelser Idioten :

stigh	2004-04-16 11:25
Dostojevskijs ”Idioten” är på många sätt en naturlig uppföljare till författarens mycket välkända roman ”Brott Och straff”. Båda dessa alster är idéromaner som behandlar moralen och det goda livet. Efter att Raskolnikov (i Brott Och Straff) fått symbolisera ateismen och den relativa moralens absurda konsekvenser äntrar här den chargerat ödmjuke Furst Mysjkin scenen – som understundom påminner om en kristusgestalt då han milt ”vänder andra kinden till”. De beräknande societetsskurkarna i furstens omgivning, som köpslår om allt från äktenskap till människoliv, är inledningsvis djupt chockade av den moraliskt angenäme fursten. "Det finns knappt en enda hederlig människa kvar i Ryssland längre", låter Dostojevskij upprepa gång på gång, men den ovanlige fursten förkroppsligar godheten och givmildheten mitt i detta förfall. Han lyser upp tillvaron för alla genom sin ständiga vänlighet. Med sitt säkra sätt får han sägas vara Dostojevskijs idealmänniska, med orubblig tro på det rena och på guds absoluta moral. Efter hand övergår dock omgivningens positiva förvåning i misstänksamhet och slutligen dukar Mysjkin under, hånad och förlöjligad. Dostojevskij menar att fursten blottlagt människornas egen moraliska uselhet och får av detta betala ett mycket högt pris. Miljöskildringarna är fortsättningsvis förtjusande och personbeskrivningarna är trots sina stereotypa inslag högst uttrycksfulla. Boken tenderar emellanåt att bli rätt ”seg” då mönstren och bokens huvudtema, enligt ovan, kontinuerligt upprepas. ”Idioten” är dock en mycket mäktig roman i de flesta hänseende och värd att läsa inte minst för författarens fantastiska språkbruk.
Score 4

karin.	2004-04-24 16:41
Den här boken handlar om en "idiot" som pga sin epelepsi förklaras dum på sin tid. Egentligen är han lite av en Jesus-liknelse. Han är välldigt smart, godtrogen och logisk. Han väcker stor uppmärksamhet om sig. Alla blir imponerade av honom. Öppet skrattar de åt honm men inombords kan de inte mer än beundra honom. Det händer inte allt för mycket i boken. Det som är så roligt och spännande med den är hur han får alla att lyssna på honom, hur uppsatta människorna runt honom än är, och hur han lyckas komma ur svåra knipor med sitt beundransvärda sätt att lägga sina ord. Kärlek är det också. Två helt olika flickor står han att välja mellan. En ond och en god. Den godtrogne och naive Myskin har ett svårt val framför sig samtidigt som han måste ta itu med folk som vill ta hans liv pga avundsjuka.
Score 3

Kamo	2004-05-08 04:48
Idioten är en av världslitteraturens största romaner. Dostojevskij(1821-1881) skrev den under åren 1867-69, under den svåra tiden i landsflykt som präglades av hans epileptiska anfall och häftiga spelpassion och därav följande ekonomiska misär. Idioten har kanske blivit den mest självbiografiska av alla hans böcker. furst Mysjkins bakgrund som son till en utarmad adelsman och en köpmansdotter, hans religiositet och hans epilepsi påminner klart om verkets upphovsman, likaledes hans vackra handstil och stora kärlek till barn. Vidare har både diktare och hjälte genomgått en fyraårig kurvistelse, på tukthus i Sibirien resp. på kliniken i Schweiz. Dostojevskij låter fursten berätta om sina egna upplevelser på schavotten och placerar honom mellan två av sina egna kvinnor-Polina(Nastasja Filippovna) och Anna Korvin-Krukovskaja ( Aglaja). Två saker i kristendomen förefaller ha präglat Dostojevskij särskilt djupt, dels tanken att man måste bli som ett barn för att komma in i Guds rike, dels tesen att evangeliet måste förbli en dårskap för grekerna d.v.s. för alla som sätter vetenskapen och det sunda förnuftet högt. de människor som fursten kommer i beröring med frapperas först av hans öppenhet och tar den för svaghet. " Han är ett fullständigt barn", säger genaral Jepantjin i romanens början, och det blir de flestas intryck. Det är också riktigt. I flera avseenden är han som ett barn, det är förutsättningen för hans tro och gans godhet. Jag vill påstå att det finns ett klart ideologiskt centrum i "Idioten". Dostojevskij tar parti för furst Mysjkin och för vad denna representerar, en kristen kärlek. Jag tycker att romanen är värd att läsas många gångar.
Score 5

Valantino	2004-05-09 20:13
Jag har läst den här romanen för tre år sedan, och jag tycker att den är en av de bästa böckerna som jag har läst någonsin. Dostojevskij vill visa genom furste Mysjkin alltså hjälten i roman sin berättelse konst.
Score 5

Ania	2004-05-09 23:14
Fjodor Dostojevskij skrev romanen under åren 1867-69, under den svåra tiden i landsflykt som präglades av hans epileptiska anfall och häftiga spelpassion och därav följande ekonomiska misär. I Idiote för Dostojevskij oss in i värd som myller av lidelsefull, illistiga, ensamma, naiva, kärlekslängtande och framför allt levande människor. I ljuset från furst Mysjkins ogrumlade och gränslösa tilltro till livets inneboende godhet ser vi dessa människor så som de egentligen är och skulle vilja vara under alla masker och grimaser.
Score 5

Skriv din egen anmeldelse af Idioten

-->