Japetus	2006-10-07 18:18
Redan för mer än 20 år sedan försökte jag traggla mig igenom Ciceros brev och tal översatta till svenska i Forum-bibliotekets klassiska pocket-utgåvor. Det gick inte så bra... Cicero kändes tråkig och omständlig. Jag hade som 15-åring tagit mig vatten över huvudet när jag försökte läsa Ciceros originaltexter. Det funkade helt enkelt inte då. När jag nu läser Robert Harris nya bok om Cicero, återberättad av hans personlige sekreterare slaven Tiro, blir resultatet något helt annat. Jag blir mycket snabbt fullständigt fascinerad, uppäten av boken och kan inte släppa den förrän jag läst ut den. När den är slut och vi lämnar huvudpersonen uppe på takterassen på Esquilinen i Rom under stjärnorna kvällen efter hans största framgång i livet som nyvald konsul, känns det sorgligt. Det är sorgligt att tvingas släppa kontakten med Cicero, hans familj, vänner och fiender. Separationsångesten är svår. Men... Lyckligtvis verkar det som att Harris planerar en fortsättning, troligen ska detta bli en trilogi. Jag hoppas verkligen det! Jag har nu läst det mesta skönlitterära Robert Harris skrivit sedan (den skönlitterära) debuten med "Fatherland" 1992. För mig befäster han med "Imperium" sin ställning som den historiska thrillerns, historiska deckarberättelsens absolute mästare. Efter "Pompeii" har Harris valt att jobba vidare med antikens Rom som bakgrund för sin berättelse. Det tror jag var ett lyckokast. Harris är sedan tidigare, som vanligt, oerhört väl påläst och berättartekniken är lysande. Genom slaven Tiros fiktiva dagboksberättelse blir Marcus Tullius Cicero både levande och underhållande. Det är en stark och medryckande berättelse. Utan tvivel framstår Cicero som en mycket självklar och supersympatisk hjälte, vilken utan pengar, adelskap eller militär bakgrund (självklara framgångsfaktorer i politiken på den tiden) efter många års hårt arbete och övermänskligt motstånd lyckas nå sitt mål. Det allra finaste och högsta ämbete man kunde nå i republikens Rom, det demokratiska Rom, Cicero blir konsul, dvs ungefär landets statsminister. Vad har då Cicero som framgångsfaktorer? Hur klarar han detta? Jo han är begåvad med en oerhörd vältalighet, en närmast övermänsklig intelligens och politisk slughet samt några trogna och omutliga medarbetare. Kommer festligt nog att tänka på hjältarna i filmen "De omutbara" från den tiden då Kevin Costner ännu inte kunde göra något fel... Cicero framstår som så extra sympatisk eftersom han som advokat och politiker kämpar mot klassiska osundheter som korruption, maktmissbruk, giriga intriger och nepotism. Det politiska spelet i Rom vid denna tid, ca 70 - 50 f Kr var fullt av den varan... Cicero är en frisk och sund fläkt under de sista åren av Roms republik när den nya tidens militära maktmänniskor lurar i kulisserna och intrigerar för att ta över och göra Rom till diktatur (Caesar, Pompejus, Crassus, Catilina). Cicero hamnar i till synes hopplösa situationer, inringad av sina många mäktiga och rika motståndare men lyckas tack vare sin briljanta retorik vid rättegångarna och i senaten alltid reda ut situationerna. Harris skriver så att man som läsare ömsom suckar och ömsom jublar när problemen hopar sig över Cicero, frun Terentia skäller ut honom, adelsmännen (patricierna) konspirerar mot honom, försöker krossa honom och röja honom ur vägen. Jag vill påpeka att boken ändå inte bara ger en endimensionell bild av personen Cicero som någon övermänniska. Allt han gör är inte heligt och lovvärt. Han är en politiker och tvingas ibland kompromissa en aning med sin övertygelse för att nå sitt mål, men det är, som sagt, bara ibland. Tillräckligt sällan för att vi ska ha överseende. Cicero är ändå en stor hjälte och som läsare önskar man honom all framgång i världen efter det han går igenom. Man vill inget hellre än att han ska kunna besegra och överlista de reaktionära adelsmännen som föraktar honom som en den uppkomling de ser honom som. Boken är också bitvis väldigt rolig och psykologisk intressant. Slaven Tiro är perfekt som iakttagare och berättare. Han är slav, en icke-person i dåtidens samhälle, och hans närvaro är litet som flugan på väggens; ofta pågår skeendet runt honom som om han inte var där. Men det är han ju. Han blir ögonvittne till allt från de dramatiska debatterna i senaten till det vardagliga gnabbet i hemmet mellan makarna Cicero. Tiro och Ciceros samarbete blir med tiden egentligen mer och mer av en vanlig arbetsrelation även om den grundläggande härskar-slav-förutsättningen kvarstår genom hela romanen. Cicero skulle inte ha klarat sig utan Tiro och det förstår läsaren att Cicero själv förstår. Cicero framstår som en människa av kött och blod, fåfäng, rädd och orolig, men alltid med ett stort hjärta och en osviklig fighter-inställning att trots till synes omöjliga odds aldrig ge upp. Cicero är en mycket inspirerande och imponerande person. Cicero funderar över vad människor ska säga om honom i framtiden: ”Tiro, vad ska de säga om mig om tusen år? Ska de minnas oss?” Utan tvekan måste Cicero närmast rodna av stolthet när han efter mer än 2 000 år fortfarande är ihågkommen som den hjälte han var, är. ”Imperium” är en exceptionellt smart och välskriven berättelse. Läs den!
Score 5

Börje	2007-11-18 17:25
Harris kan verkligen skriva, han är påläst om antikens Rom och förmår skapa den där närvarokänslan som gör att man inte vill lägga ifrån sig boken. Den är värd högsta poäng.
Score 5

okidoki	2009-08-22 11:55
Översatt till svenska år 2009. Författaren kan inte beskriva, inget lever. Som torr redogörelse för Ciceros förehavande kan den kanske duga, men underhållning eller gripande skönlitteratur är det inte. Läs istället Steven Saylors deckare om samma tidsperiod, inte märkvärdiga, men roande.
Score 2

Skriv din egen anmeldelse af Imperium : roman

-->