Hur är det möjligt att skriva en sådan vacker berättelse på ett sådant fult språk? Hur har Mendelsohn lyckats förvandla engelskan, som vanligtvis är ett mjukt böljande språk, till denna hackiga anhopning av ord?? Jag förstår inte!
Jane Mendelsohn tar avstamp i en fingerad autobiografi av Amelia Earheart, som var den första kvinna som flög över Atlanten, och broderar i del två själv fantasifullt vidare på hennes fortsatta äventyrer. Denna del är den absolut starkaste, mycket originell och gripande - trots att språket oupphörligt strävar emot.
Boken är extremt kort, bara 144 ultrakorta sidor med mycket luft emellan. Något man läser på en kväll, men kanske drömmer om hela natten.
