|
|
Kvalme anmeldelse
|
|
Forfatter: jean paul sartre
genre: Roman
Year: 1938
ISBN: 8700534927
|
|
|
|
Gennemsnit: 3,62 (24 Score)
|
|
| Boganmeldelser Kvalme : |
|
| stigh | 2004-04-16 09:35 | Sartres roman Äcklet handlar om Roquentin, en man som lever ensam i en främmande fransk hamnstad. Han är en ekonomiskt oberoende historieforskare vars huvudsakliga sysselsättning är att skriva en levnadsteckning om en person som levde på 1700-talet. Forskningen har emellertid slutat att intressera honom och arbetet känns enbart som en betydelselös och ångestframkallande plåga. Han är ensam och bryr sig inte om sådant som människor vanligtvis tycker om. Han plågas allt mer av något han benämner som ”äckel” - en sinnesstämning med djup leda inför allt och alla. Roquentin förstår tillslut var detta ”äckel” har sitt ursprung i. Äcklet uppkommer då han genomskådar allt som utger sig för att vara viktigt, värdefullt och nödvändigt för människorna i hans omgivning.
Äcklet är en viktig bok eftersom den tar fasta på en känsla som de flesta av oss upplever ibland – ett äckel inför mänskligheten och de företeelser som vi ”bara måste” uppskatta som viktiga och ofrånkomliga. Romanen är tydligt naturalistisk och språket är överlag torrt och koncist. För att till fullo uppskatta boken krävs den rätta sinnesstämningen och för att förstå och kunna ta fasta boken och dess fullständiga budskap krävs nog åtminstone två genomläsningar. | | Score 4 | |
| Linuz | 2005-04-07 23:54 |
Äcklet av Jean-Paul Sartre är en djupdykning i existentialismens värld.
Huvudkaraktären Antoine Roquentin är en livserfaren intellektuell man, som slagit sig ned för att fullgöra ett historiskt verk. Att skapa och konstruera har alltid varit en inbiten vilja, en dröm i hans resande liv, varpå han en dag plötsligt bestämt sig för att fullföja sin dröm om fullgörandet av sin skapande lust, och därmed ta farväl av resandet som tagit upp åtskilliga år av hans liv.
Då Roquentin börjar arbeta med sitt historiska verk och allt mera konfrontera sina intellektuella tankegångar ställs han inför en allt mera ångestfylld vardag, en vardag av utanförskap och betraktelser. Det som slår en hårt och skoningslöst är hur en person i utanförskap egentligen inte bestämmer sitt öde pga. den situation denne ställs inför, utan hur man intellektuellt väljer att beskåda den. Roquentin studerar allt, analyserar allt, och upptäcker att han aldrig är en del av det han skådar. Om det som skådas är livet, vad är man då själv?
I diskussionerna på biblioteket, med en av litteraturens mest okomplext komplicerade personer, finns Autodidakten, som spelar den strävande, hoppfulle intellektuelle humanisten får Äcklet sitt riktiga djup.
Den ene intellektuelles kamp och studerande av den andre, deras kamp och stolthet i en miljö utestängd från det som betraktas är något av det mest hemska jag kunnat läsa.
Genom hela Äcklet finns en grå, mörk ton av meningslöshet och ett fjärran mål. De stunder då "Äcklet" tränger sig på, dvs. utanföskapets intellektuella väsen, skriver Sartre på ett sätt som får hans självbiografiska bok "Orden" att likna ett klumpigt barns penndrag; hur hela det mänskliga intellektet och sammanhanget kan liknas vid ett ölglas är inte bara slående, utan även fullkomligt genialt. Utanförskap och depression har aldrig beskrivit med så slående ord.
Äcklet är den, enligt mig, viktigaste existentiella romanen som skrivits. Frågorna som ständigt ligger närvarande: Vad är livet? Vad är meningen? Hur bör man leva om man inte har någon mening? är bokens tankar, och existentialismens för den delen.
Att jag rangordnar denna bok som den största existentialistiska romanen, före Muren, är till viss del också pga. den brist på utbud som existerar. Många böcker tar visserligen upp utanförskapets teori, dock inte på ett så intellektuellt och själsligt allvarligt sätt som detta verk.
Ett toppbetyg delar jag inte heller ut, mycket pga. bokens inneboende brott mot sig själv. Slutet är på många sätt inte vad det borde eller kunnat vara, missförstå mig rätt. Den psykologiska uppgörelsen med den borgerliga världsordning, där det som produceras är det viktiga och inte det kreativa arbetets essens, är påträngande och välformulerat, men med detta slut hänger sig Sartre åt den optimistiska humanismens åt vilken existentialismen i själva verket inte tillhör.
Annorlunda tolkningar existerar. En synnerligen intressant sådan är bl.a. att Äcklet kan ses som existentialismens uppgörelse med Nihilismen (Sartre mot Camus), där varje betraktelse är ett tydligt bevis på att likgiltigheten inom nihilismen i själva verket är en form av negativt inställd existentialistisk betraktelse, och inte alls bundet av yttre omständigheter. | | Score 4 | |
| ShivaS | 2005-04-14 00:36 | | Jag personligen kände igen mig (delvis) i Roquetins ängestladdade vardag, antar att de flesta med existensiella tankegångar gör det. Att göra någon längre förklaring av boken är direkt onödig då ovanstående är ganska välbeskrivande. Jag vill däremot berömma Jean Paul Sartres underbara sätt att skriva, han skriver oerhört effektivt och får ångest så påtagligt att man nästan kan sträcka ut handen och vidröra känslan. Vill du läsa en bok som beskriver en mans ångestfyllda vardag kantad av existensiella tankegångar är detta en bok för dig. | | Score 4 | |
| Micke | 2005-05-11 22:56 | Skildringen av huvudpersonen Antoine Roquentin och dennes kamp mot det Äckel som sakta men säkert suger sig fast i hans medvetande känns stundtals väldigt torrt och menlöst. Självklart är det väldigt intressanta frågeställningar som tas upp i boken, som till exempel de spörsmål Linuz nämner i sin recension; Vad är livet? Vad är meningen? Men som jag känner det faller det hela någonstans.
Likväl finns det i boken flera ljusglimtar, till exempel Sartres slående beskrivningar av det vemod och den melankoli som präglar huvudpersonens tillvaro, men enbart detta räcker tyvärr inte till, och om jag skall vara helt ärlig så hade jag förväntat mig mera av Sartres Äcklet.
| | Score 3 | |
| D.V.Vincent | 2006-01-07 20:28 | | Läsvärd. | | Score 5 | |
|
Skriv din egen anmeldelse af Kvalme
|
|
|
