”Molnen över Metapontion” är roman som utspelar sig på olika tidsplan, dels på 400-talet f.Kr. i och omkring den grekiska kolonin Metapontion, dels i 1950-talets Syditalien – kring fornlämningarna av samma antika koloni. Till tempelruinerna anländer den svenske kosmopoliten Klemens Decorbie för att uppfylla ett löfte till en fransk arkeologiprofessor som han flyktigt lärde känna i ett tyskt fångläger under andra världskriget. Samtidigt som han vid tempelruinerna försöker bearbeta krigets fasor erinrar han sig professorns berättelser om utgrävningar och framförallt den historiska gestalten Themistogenes som bodde i Metapontion och deltog i härtåget mot Babylon. I den historiska miljön frammanas så småningom en känsla om tidernas parallellitet och om människosläktets ständiga sökande…
Som i författarens övriga historiska romaner framför Johnson stringent, och med en röd tråd som löper genom hela berättelsen, tesen om människans oförändlighet. Johnson menar, enligt min tolkning, att människorna i stort sett är desamma nu som under antiken: de föds och dör, de älskar och hatar, de plågas och förtjusas. Denna tes förmedlas på ett utomordentligt skarpsinnigt sätt genom de karaktärsdrag som författaren givit bokens berättare och drivande person, författarens samtida alter ego, Klemens Decorbie. Medan Klemens strövar runt bland de antika minnesmärkena och jämför sina egna levnadsbetingelser med antikmänniskan Themistogenes, visar han upp samma subtila föreställningsförmåga som sin upphovsman. Just glidningen mellan verklighet och fantasi är återkommande då författarens alter ego ständigt rör sig i gränslandet mellan olika verkligheter, en synlig och en osynlig – en nutida och en forntida.
Berättargreppet i ”Molnen över Metapontion” är närmast identiskt med det som återkommer i Johnsons sista roman ”Några steg mot tystnaden”. Även om tonen inte är lika bitter här så utspelar sig handlingen precis som i ”Några steg mot tystnaden” i olika och delvis parallella tidsplan, mellan historisk tid och nutid. Dessvärre delar både böckerna en och samma brist, nämligen att en av berättelserna bitvis tappar i tempo. I ”Några steg mot tystnaden” är det i den samtida skildringen som på sina ställen känns tradig, i ”Molnen över Metapontion” är det istället den historiska berättelsen som i sitt mittparti (återtåget från slagfälten vid Babylon) känns väl utdragen. Nu påverkar inte det helhetsintrycket mer än högst marginellt då ”Molnen över Metapontion” trots allt är en historisk roman av mycket stora mått, och samtidigt ett tydligt och viktigt riktmärke i Johnsons författarskap.
Att läsa kan sägas vara att resa, och om du väljer att läsa ”Molnen över Metapontion” kommer resan innebära en rörelse i tid och rum, mellan dåtid och nutid, mellan antikens slavsamhälle och ett krigstrött Centraleuropa under 1950-talet. Denna resa unnar jag dig. Verkligen.
