Gengångare av Henrik Ibsen är ett typiskt naturalistiskt verk. Naturalismen gick ut på att beskriva verkligheten som den var och att via experiment visa det. Naturlagar och samhällslagar skulle avslöjas och beskrivas. Man betonade människans beroende av arv och miljö. Aktörerna i dramat skulle smälta in i miljön samtidigt som handlingen sätts i bakgrunden till förmån för karaktären. Miljön bestämmer hur människor utvecklas. Naturlighet är viktigt och därför är det viktigt att dialogen fungerar som det gör i verkligheten, dvs. att man avbryter varandra och går in i varandras tankegångar såsom kugghjul. Skådespelarna ska inte spela utan vara och ”leva” in i sina roller. En dramatiker ska arbeta som en vetenskapsman och utgå från en teori om verkligheten och bör därför ta ett par personer med bestämda ärvda egenskaper och placera dem i en social miljö för att sedan se hur det hela går. (Dvs. pseudovetenskap). Emile Zola som utvecklade naturalismen ansåg att dramat ska vara brutalt och osminkat. Om realismen hade beskrivit soptunnan hade naturalismen lyft på locket och dissekerat innehållet.
I ”Gengångare” tar Henrik Ibsen upp tabubelagda områden såsom incest och könssjukdomar vilket tyder på att Ibsen dissekerade innehållet i den tidigare nämnda soptunnan. Osvald bär på en arvssynd efter sin far som ofta var otrogen. Hemligheter avslöjas i ett och samma rum genom naturliga dialoger där den ena hjärnan hakar i den andra som en kugge i ett kugghjul. Dramat ger också en kritik mot det borgerliga tänkandet genom att lyfta upp hyckleri och dubbelmoral vilket hör samman med liberalismen och borgerlighetens tillbakagång gentemot socialismen och arbetarklassen. Ibsen lägger också tonvikten vid att sanningskravet ska göra rent hus med det förflutnas hemligheter.
Boken är väldigt pratig och miljön är mystisk vilket framhäver de hemligheter som ligger fördolda hos familjen.
