I Edgar Lee Masters smått kultförklarade bok ”Spoon River” är det de döda som beskriver sina livsöden för de levande. Genom totalt 244 gravskrifter får läsaren ta del av uppriktiga berättelser om hur livet i den fingerade amerikanska småstaden Spoon River gestaltade sig. Samtliga ”huvudpersoner” ligger begravda i den s.k. ”kullen” en bit utanför staden och i de dödas viskningar avslöjas många dolda sanningar om människornas förhållningssätt till varandra. Idén till berättelsen är hämtad från det antika Grekland och därför inte helt ny, greppet känns trots detta fräscht, annorlunda och mycket intressant (för att inte säga direkt kusligt).
Trots att själva staden Spoon River aldrig beskrivs med ord får man som läsare, genom de dödas olika och ibland direkt motstridiga berättelser, ändå en god bild av hur staden kan ha sett ut. I och med att den omgivande miljön är helt avskalad så skymmer inga onödiga detaljer läsupplevelsen och upplevelsen är i det här fallet de tidigare invånarnas röster och innersta hemligheter. Jag kan närmast likna denna läsupplevelse vid den upplevelse som Lars von Triers fenomenala ”Dogville” gav mig. Trots nämnda förtjänster tycker jag att boken hade vunnit på att kortas en aning. För i ärlighetens namn blir den långa uppräkningen av de dödas vittnesmål i längden rätt jobbig att ta del av. Det var kanske därför som det tog mig förvånansvärt lång tid att läsa ut denna sidmässigt ganska tunna bok. ”Spoon River” erbjuder trots detta en mycket annorlunda läsupplevelse. Boken rekommenderas även om upplägget leder till att den bitvis känns seg.
