År 2002 fick ungraren Imre Kertész nobelpriset i litteratur. "Kaddish för ett ofött barn" syftar på den bön som judar ber för sina döda. Denna roman är Kertész bön för det barn som han aldrig lät komma till världen. Detta beslut grundar sig i det faktum att författaren själv upplevt sin barndom i koncentrationsläger och var en av de överlevande från Auschwitz. Med sin penna gräver författaren sin egen grav och är dömd att återuppleva förintelsen för evigt.
Jag har en förmåga att falla för vackra boktitlar. Vad kan vara vackrare än Kertész, "Kaddish för ett ofött barn". Att denna poetiska biografi dessutom är utformad som en bön, där författaren omväxlande ryar, gråter, skrattar, flämtar, skäller och ylar fram sin bön till någon Gud, gör ju saken ändå bättre. Men trots denna underbara idé är läsupplevelsen en smärre mardröm! En svensklärare skulle ha satt i halsen! Kertész undviker konsekvent att skriva punkt. Han uppfinner hela tiden nya sidospår och ger min lillhjärna kortslutning gång på gång! Troligtvis är alla dessa upprepningar medvetna men faktum är att jag tappar intresset undan för undan och faktiskt måste tvinga mig själv att läsa vidare. Jag tycker att Kertész är ett typexempel på en författare som får nobelpriset som bara en handfull snillen förstår sig på.
Tyvärr är jag inte en av dem.
Score 2
helix
2005-04-07 11:02
Något dylikt har jag aldrig läst. Åtminstone inte vad det gäller det stilistiska. Man får kämpa med det, men när man får in flytet är det fantastiskt. Kertesz lyckas verkligen skapa en illusion av en man som talar (eller viskar) direkt ur hjärtat, utan redigering. Fast det gäller att koncentrera sig när man läser; det är LÄTT att tappa tråden.
Vad berättar då denne man i sin bön? Han försöker rättfärdiga sitt beslut att aldrig ha skaffat några barn. Han var själv barn i Ausschwitz, hans mor var frånvarande, han hade ett hemskt förhållande till sin egen far och hans tid i internatskola var ohygglig. Detta, säger han, kan man inte låta ytterligare en generation genomleva. Men nog kan man väl ana en del ånger?
Jag tycker att när berättelsen lyfter, och jag inte tappar tråden, är detta en glimrande, fantastiskt gripande text som jag är säker på att jag kommer bära med mig. Länge.
