Fick upp intresset för ”Det underbara äventyret” sedan jag läst att John Fowles hämtat inspiration häri till mästerverket ”Illusionisten”. Det lät helt enkelt för spännande för att jag skulle kunna motstå en genomläsning. Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet på den franska landsbygden och berättar historien om den storväxte utbölingen Meaulnes som av sin grånande mor sätts i byns läroverk. Med sin, beaktat omgivningen, stora världsvana iscensätter han efterhand ett antal ungdomliga upptåg. Under ett av dessa irrar han bort sig och kommer av ren slump fram till ett ödsligt beläget slott där ”den sällsamma festen” just ska starta – en färgsprakande men samtidigt gåtfull maskeradbal. Meaulnes nästlar sig in på festen och får där träffa en ung kvinna som kommer förändra hela hans liv…
Romanen är uppdelad i tre delar (som i sin tur består av ett flertal mycket korta kapitel), varav de två första håller hög klass (särskild beskrivningarna av ”den sällsamma festen”). Här frammanar författaren med enkla medel en hög mysfaktor; med blött vintermörker, puttrande kaminer och böljande bokskogar. Detta läggs helt klart på plussidan. Och plustecken behövs verkligen, för i den tredje delen havererar berättelsen mer eller mindre fullständigt. Utan att avslöja för mycket tycker jag att den uppbragda känslosamhet som mot slutet kännetecknar händelseutvecklingen gränsar till fars. Måhända var detta ett tidtypiskt drag, måhända ett uttryck för författarens bristande rutin. Hursomhelst gillade jag det inte.
Går det då att hitta några beröringspunkter med Fowles ”Illusionisten”? Visst, på sina ställen gestaltas även här den säregna mystik som väver samman dröm och verklighet. Skillnaden är bara att Fowles gjorde det så mycket bättre sextio år senare. Sammantaget ger jag boken ett medelgott betyg.
Fotnot. Det underbara äventyret var den enda roman som Alain-Fournier hann fullborda under sin korta levnad. Han stupade på Västfronten 1914.
