Var tvungen att läsa boken i gymnasiet. Vågade knappt inte erkänna efteråt att den faktiskt varit bra! :-)
Score 5
axel-nelson
2005-02-08 13:23
Den här boken hade jag som godnattläsning för många år sedan. Verje mening fick jag läsa flera gånger för att förstå och hänga med i bokens sääääävliga tempo. Tråkig men samtidigt väldigt vackert skriven. Den perfekta boken att läsa i sängen innan man somnar!
Score 4
Nessa
2005-08-14 22:02
Småtrist tycker jag.
Score 2
stigh
2005-10-27 10:29
Eyvind Johnsons välkända omskrivning av Homeros klassiska hjältesaga om den hemvändande krigaren Odysseus öden och äventyr. Handlingen i ”Strändernas svall” följer i stort originalets men med den avgörande skillnaden att Johnson valt att tona ned hjältedåden för att istället skildra hemfärden på ett mer realistiskt sätt. Den Odysseus som Johnson beskriver är långt ifrån den orubblige hjälte som Homeros berättat om. I Strändernas svall är Odysseus inte någon obeveklig övermänniska utan snarare en man som ständigt ansätts av självförebråelser och tvivel. Självförebråelser för alla de krigsförbrytelser som han under årens lopp begått, särskilt plågas han av att ha mördat oskyldiga barn däribland Hectors lille son Astyanax. Och tvivel inför det ovissa mottagande som väntar honom vid hemkomsten, för vad har hänt med Penelope och sonen Telemachos under de tjugo år som gått sedan han tvingades ut i kriget. Är han alls välkommen längre?
I Johnsons skildring blir personen Odysseus så småningom en sagoberättare som för att vinna egna fördelar väljer att (inför kung Alkinoos) uppförstora de eskapader som han och sitt manskap råkat ut för under återtåget från Troja. Alla de vidunderliga äventyren, bagatelliseras på ett snyggt sätt av Johnson som klargör att dessa i själva verket är en blandning av överdrifter, fantasier och rena lögner – den trolldryck som förvandlade Odysseus män till svin är egentligen vanligt vin (vilket fick männen att bete sig som svin), den enögda cyklopen en vanlig vulkan som för att bättra på berättelsen blir till ett människoätande monster. Även sirenerna och nymferna är i liknande grad fantasifoster osv, osv.
Handlingen och berättarperspektivet växlar mellan bokens tre huvudpersoner Odysseus, hustrun Penelope samt sonen Telemachos. Personbeskrivningarna är genomgående starka, särskilt Odysseus och Penelopes beskrivs i boken, bl.a. via inre monologer, på ett mycket trovärdigt sätt. De invärtes tvivel som gradvis stegras hos Penelope känns äkta liksom hennes tvehågsna inställning till de unga och fagra friarna. När hon tillslut kommer till insikt med att Odysseus faktiskt har återvänt är inte glädje den första känslan som infinner sig.
Strändernas svall är obestridligt en mycket bra roman även om två omständigheter drar ned betyget något. Först och främst tycker jag att avslutningen (Odysseus konfrontation med friarna) känns en aning forcerad - den spänning som på ett förträffligt sätt byggts upp motsvaras inte alls av den slutknorr som Johnson levererar. Den andra kritiska omständigheten rör originaliteten, eller snarare den naturliga bristen på sådan. Vad jag menar är att jag inte kan dela ut det högsta betyget till en roman som är en omskrivning av en annan författares idé. Sedan är det ju så att berättelsen om Odysseus utövat dragningskraft även på andra stora författare bl.a. James Joyce (1922) och nu senast Margret Atwood.
Score 4
obscured
2006-01-15 12:24
En storslagen allusion av Odysséen som ger nya perspektiv, där Odysseus är en ärrad hjälte.
