På nytt en mycket absurd historia berättad av den italienska virtuosen Italo Calvino. Boken handlar om den i bokens inledning tolvårige Cosimo som efter ett gräl med sin aristokratiske fader tar sin tillflykt upp i de höga träd som omgärdar familjens residens. Föräldrarna tror inledningsvis att detta bara är ett utfall av normalt ungdomligt trots. Men Cosimo som har svurit att aldrig mer nudda vid marken är av principfast natur, och löftet avser han att hålla. Han trivs också alltmer med tystanden och den perfekta överblick han får från trädkronornas toppar. Så småningom bygger han genom idogt arbete upp ett snillrikt trädhem innehållande bland annat ett ansenligt bibliotek och omfattande kommunikationssystem. Han blir under årens lopp allt mer beryktad; korresponderar med Rousseau och konverserar rentutav med självaste Napoleon (och hjälper till att haffa oförsiktiga brottslingar i skydd av grenverken).
Fabelartad och långt ifrån trovärdig berättelse detta, men mycket, mycket udda (som vanligt när det gäller Calvino). Boken kan rätt och slätt läsas som en moraliserande saga, även om jag anar att Calvino vill säga mer än så med hjälp av sin klättrande baron. För visst rymmer berättelsen stora mått av civilisationskritik och hyllanden av en principfasthet och de höga ideal som Calvino såg lysa med sin frånvaro i 1950-talets Europa. Detta samtidigt som berättelsen om Cosimo problematiserar det fria valet och människans oförmåga att helt kunna bryta med den mänskliga gemenskapen. Detta manifesteras på ett snyggt sätt av det faktum att Cosimos parallellvärld alltmer kommer att likna den värld som trots allt finns nere på marken – och vad är då nyttan av den självvalda isoleringen?
Men mest av allt är det kanske ändå en hyllning till naturen och bildningen? Eller så finns det andra underliggande meningar som jag har missat? Läs och bilda dig din egen uppfattning. Du kommer hursomhelst inte ha tråkigt under läsningens gång.
