Nora Jonasson går i gymnasiet och tycker att livet är lite av ett skämt; hon vinner i armbrytning utan att imponera på någon, hon älskar människor som inte älskar henne tillbaka, hon gör sin bästa vän till sin ex-bästa vän utan att fatta det, hon lägger huvudet i fel knä och försöker att vara ung, glad och allmänt normal men lyckas visst inte alls. Tyvärr. Så ser livet ut utifrån hennes perspektiv. Hon har en mamma, pappa och bror. Helt normalt. Hon är en liten glad flicka som fiskar med brorsan och hans kompis. Sedan blir hon stor, inte lika glad och kärar ner sig i brorsans kompis (men hånglar ändå med kortisen från franska-gruppen). Allt är inte lika lätt längre...
Den här boken är väldigt bra skriven, jag är fullkomligt förälskad i Johanna Thydells sätt att skriva(!) Men... Men med stor M, jag förstår inte riktigt hur hon har tänkt. Nora är en jobbig karaktär (vilket i och för sig gör att hon känns mer verklig...) därför blir slutet av boken ganska jobbig. Man tycker att hon är galen, tänker: Varför gör hon så? Gör så här! Så där! Inte så! Nej!? ...osv... Om Nora hade varit en lite... enklare? person hade boken varit perfekt, för hon skriver som sagt som en Gud! Det är bara det att fajten med kompisen som man inte vill ska fortsätta och när hon hånglar med fel person och när hon gör saker hon inte borde...! Det blir jobbigt att läsa. Men jag tycker absolut att man ska ge boken en chans, jag rekommenderar den till alla levande väsen mellan... 13 och 20(?) års-åldern (räknat i människo-år alltså, inte hund eller alien-år). Det är, trots allt negativt jag har skrivt, en bra bok. =)
// aLva
(Thydells tidigare böcker är mycket bättre, läs dem!)