Fotografen Hampus Hedelius har rest land och rike runt och fotograferat öde och övergivna byggnader. Resan har resulterat boken "Öde Det bortglömda Sverige". Varje byggnad beskrivs översiktligt och kortfattat faktamässigt: med information om när den byggdes och med vilket syfte.

Jag har för egen del lite svårt att se syftet med boken – vad vill Hedelius egentligen berätta? Enligt det korta förordet uttrycker författaren en vilja att dokumentera byggnaderna en sista gång innan de rivs. Detta är i och för sig behjärtansvärt, men jag undrar om det verkligen enbart är det som lockat fram Hedelius intresse? Jag gissar att författaren vid sidan om de rent dokumentära bevekelsegrunderna även vill kommentera en pågående samhällsförändring, hur landsbygden långsamt utarmas och hur världspolitiken och ekonomiska strukturomvandlingar förändrar Sverige. Det är i alla fall det jag läser mellan raderna (eller snarare fotona) när Hedelius tar oss med till: Skolan, Bostadsområdet, Arkitektkontoret, Folkets park, Tegelbruket, Bunkern, Representationsvillan och andra nu övergivna byggnader.

Boken hade avgjort lyfts av bilder som visat hur de i boken förkommande byggnaderna såg ut i sitt ursprungliga skick. Det vill säga ett före- och efterläge. Nu blir det istället lite väl mycket av samma vara, husen och fabriksbyggnaderna ser många gånger likadana ut invändigt: med nedfallna isoleringsskivor, kvarlämnade affischer, krossade fönster och nedklottrade väggar. Med det var kanske delvis det som Hedelius ville visa med den här boken. Att förfallet i sig är demokratiskt.

Många snygga foton är det i vilket fall som helst.

Betyg 3