Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.
Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?
När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan sekunden innan han skulle hugga tänderna i sin grillade Zigeunerwurst med surkål och fransk senap. En annan Johansson och att se runt några hörn är inte längre att tänka på. Samtidigt som hans gamla liv plötsligt försöker gripa tag i honom på nytt. Hans egen läkare berättar en hemsk historia om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Prima virke för den som kan se runt hörn men knappast något för Johansson i det skick som han numera befinner sig i.
Utdrag ur boken:
- Jag märker att jag rör till det, sa Ulrika Stenholm och vred nervöst på huvudet. Jag ska försöka komma till själva saken. Min pappa berättade, och det var alltså först långt senare, bara ett par dagar innan han dog, att det var en sak som hade plågat honom i väldigt många år. En av hans församlingsmedlemmar hade tydligen berättat för honom, i samband med att hon biktat sig för honom, att hon visste vem som hade mördat en liten flicka. Yasmine Ermegan, hette hon. Hon var nio år när det hände och hon bodde också i Bromma församling. Men hon, kvinnan som biktat sig, hade fått honom att lova att inte säga nåt och eftersom det var i samband med en bikt så var det ju inget problem i sig. Som du säkert vet så har präster absolut tystnadsplikt. Ovillkorligt och utan undantag till skillnad från min och mina kollegers. Men det plågade honom väldigt eftersom man aldrig hade hittat gärningsmannen.