I början av boken har Dilsa Demirbag-Sten svårt att slappna av och bara skriva på. Den finns en stramhet i stilen som gör det jobbigt att läsa. Det är synd, för det är just i början av boken som jag tycker bäst om, när hon beskriver hur det var för hennes mamma att alldeles ensamt flyga till Sverige. Boken väcker mitt intresse, men just det som jag tycker är mest spännande och som jag hoppas läsa mer om: krocken mellan den gamla kulturen och det nya landet, hoppar hon över. I stället beskriver hon flera svåra livsöden som jag alltefter tycker liknar varandra alltmer, och då tappar jag allt intresse för boken.

Betyg 2

STAMTAVLOR Dilsa Demirbag-Sten 2005

Dilsa Demirbag – Sten en föregångare i debatten om hederskultur som vi borde lyssnat mer till.

Här berättar Dilsa om sitt kurdiska arv, hur det är att stå med benen i två så skilda kulturer. Hon beskriver när hon som 6-åring kom till Sverige var det som att komma till månen, så stora var kontrasterna.

Det jag känner när jag läser Stamtavlor är författarens ambivalenta känslor för sitt gamla hemland Turkiet, samtidigt som hon kritiserar mycket som fanns och finns fortfarande som kvinnoförtryck och våld så har hon också fina minnen, som tryggheten hon kände med sin mormor Mukades som alltid fanns där.

Berättelsen börjar med hur Dilsa mor Nuna reser till Sverige med fyra små barn. Hur skräckslagen hon var hela tiden utlämnad till främmande människor, utan pengar och inte förstå vad som sas. Fast barnen var utsvultna så vågade de inte röra maten och drycken på planet för hon visste inte att det ingick. När hon äntligen kom fram till Sverige var hon så arg på sin make som utsatt henne för denna skräckfärd.

Vi får en inblick i klansamhället där lojaliteten med familjen är den största. Den står över allt annat, till och med över den konstitutionella lagen där man lever. Mycket inom stammen är förbjudet, homosexualitet, okyska kvinnor, ”omanliga” män , eller personer som vill vara människor i första hand och inte stammedlemmar. Dem går det inte bra för. Kvinnan är mannens ägodel. När författaren återvänder till Elazig en stad i östra Turkiet obeslöjad betraktas hon som en andra klassens kvinna och ses som allmän egendom, hennes kropp kommenteras, det tas friheter och det ropas glåpord efter henne. Även andra kvinnor ser ner på kvinnor som inte bär slöja.

Man kan förstå att det blir stora kontraster att ha växt upp i ett klansamhälle och sedan komma till ett land som Sverige, kan man släppa det helt? Dilsas mor hade svårt med det, när Dilsa fyllt 14 år blev hon bortförlovad med en kurdisk man, när hon senare bröt förlovningen blev skammen stor för hela släkten.

Boken innehåller många berättelser om livet i de kurdiska bergen och med det många levnadsöden om släktingar och barndomsvänner, vissa har haft drivkraften att ta sig ur fattigdomen och utbildat sig, andra har hamnat fel.

Jag upplevde detta som mycket lärorikt och intressant, Dilsa skriver mycket underhållande, ibland till och med spännande. Det känns ledsamt att dessa normer fortfarande existerar, inte bara i andra länder utan även i Sverige.

Betyg 3