Kattöga handlar om en medelålders målarinna, Elaine som ställer ut i sin gamla hemstad Toronto. Tidigare har hon undvikit staden så mycket som möjligt, den väcker alldeles för många minnen och hon har valt att glömma så mycket som möjligt av sin uppväxt. Genom återkomsten till staden passerar hennes liv revy liksom hennes konstnärskap. Hon blickar tillbaka på sin vänskap med några småflickor och hur denna kommit att påverka hela hennes liv, positivt som negativt. Samtidigt får vi ta del av typisk flickmobbning och genom denna ondskan och dess brådjup.

Margaret Atwood är en av mina favoritförfattarinnor. Hon har en förmåga att fånga varje sinne och fästa det på pappret. Därför kan färgstarkt minnas ett avsnitt ur boken nästan som jag sett det i verkligheten...detta upplever jag som oerhört facinerande! Men, trots denna målande beskrivning når Atwood inte de svindlande höjder som jag förknippar med hennes "Rövarbruden" och hennes dikter. Boken är visserligen eggande och intensiv, men mindre sammanhållen som roman. Jag blir aldrig särskilt intresserad av människorna Atwood beskriver, och då hon beskriver ett femtio år långt liv borde man kanske känna mer? Jag ger den här boken en trea och lämnar öppet för nya omläsningar. Språket i sig är en glädjekälla.

Betyg 3

Den första Atwood-boken jag läste, och en av de bättre.

Betyg 4

Det var Kattöga som gjorde att jag fastnade för Margaret Atwood. Jag lånade boken av en kompis och började läsa den utan veta vad den handlade om eftersom bokomslaget var borta. Jag blev helt betagen av Atwoods sätt att skriva.

Betyg 4

Jag tycker alltid att det tar lång tid att "komma in" i Margaret atwoods böcker, men när man väl gjort det är dom underbara, så också kattöga. En bok om hur grymma barn kan vara och vilka spår det kan ge hos en människa. Väl värd att läsas!

Betyg 4

En bok med mycket levande människor, som inte blir sterotyper.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Långsamt lunkar berättelsen fram. Jag har inte tålamod nog. Atwood imponerar bitvis, men tempot saknas. Det blir helt enkelt långtråkigt.

Betyg 2

Till en början blir jag irriterad på att tempot är så lågt. Och att Atwoods minitiösa beskrivningar av tex kläderna som karaktärerna har på sig. Behövs det? Jag svarar själv: nej. Man glömmer det lika snabbt som man läst det.
Så smyger det sig på en hel del olustkänslor. Precis lika oförutsett som det var för huvudkaraktären Elaine, när hennes vänner vände sig mot henne. Denna del av romanen är briljant, utsökt, jag lever med karaktärerna fullständigt.
Men så går livet vidare, och mitt intresse för Elaine sjunker dramatiskt. Till att bli nästan noll. Jag irriterar mig åter igen på berättelsens saktfärdighet. Men där bak ligger en av de mobbande flickorna och gnager, precis för mig som för romanens Elaine. Varför betedde de sig som de gjorde?
Dock undrar jag: får vi svar?

Betyg 3

En uppväxtskildring när den är som mörkast. När det som hände i ens barndom sätter spår för alltid. Elaine blev ett kattöga, en kall person som bara såg på och härdade ut efter allt hon blev utsatt för.

Jag tror att Atwood ville säga att för att gå vidare i framtiden, måste man försonas med det förflutna. Man får förlåta, men inte glömma.

Varför blev hon mobbad då? Jag tolkar det som att hon var starkare än Cordelia och Cordelia gjorde vad hon kunde för att bli den överlägsne.

"Jag vet att hon ser på mig, medan den sneda munnen ler en aning och ansiktet är slutet och trotsigt. Där finns samma skam, obegahet som känns i hela kroppen, samma vetskap om min egn orätt, tafatthet, svaghet; samma längtan efter att vara älskad; samma ensamhet; samma fruktan. Men de här känslorna är inte längre mina egna. De är Cordelias; som de alltid har varit."

Betyg 4

Jag uppskattar Atwoods språk väldigt mycket, och det gör jag även i den här boken. Ändå är den här boken inte en av mina favoriter. Lite för långsamt och tråkigt då och då.

Betyg 3