Lika positivt överraskad som jag blev av W.G. Sebalds Saturnus ringar, lika förvånat negativt överraskad blev jag av författarens första essäroman Svindel. Känslor från 1990. Såväl språk som berättarteknik är identiska med den förstnämnda uppföljaren, skillnaden ligger istället i handlingen. Samtliga berättelser i denna fyrdelade volym utgår från Italien och det melankoliska konstnärliga skapandet. Bland annat skildras den franske mästarförfattaren Henri Beyles (Stendhal) resor över Alperna och den lika store Franz Kafkas badsemester vid Gardasjön. För egen del hade jag svårt att förstå, och därför motivera, varför jag ska läsa dessa ganska tungrodda och tämligen banala betraktelser av två konstnärsskap? Därför svalnade mitt intresse för denna essäroman ganska omgående. Stora författare är inte alltid stora personligheter, och då hjälper det föga att de lyssnade till namn som Stendhal eller Kafka.

Trots Sebalds utsökta och fängslande formuleringskonster stannar jag denna gång vid ett mediokert betyg. Och det beror främst på att jag hellre läser böcker av, än om, Stendhal och Kafka.

Betyg 2