I romanen Lägg undan solen (från 1951) får man som läsare följa en brokig skara flyktingar som alla funnit en tillfällig fristad i en raststuga på toppen av ett uranhaltigt berg på gränsen mellan två krigförande länder. Flyktingarna är helt isolerade från omvärlden och kan bara hjälplöst höra hur artillerigranaterna spränger sönder omgivningarna på slättlandet nedanför.

En av bokens centralfigurer utgörs av den engelska reportern Crofter Brace vars historia berättas via historiska återblickar. Vid sidan om Crofter (i svensk översättning Torpare!) får man som läsare via brutna händelseförlopp även stifta bekantskap med den tidigare revolutionsledaren och agitatorn Gallo, den temperamentsfulle vapensmugglaren Eugenio samt kvinnorna Caterina och Gina som visar sig ha ett gemensamt förhållande till den ärrade revolutionsledaren…

Romanens absoluta styrka ligger i det levande och mycket vackra språk med vilket denna egenartade historia berättas. Johnson lyckas också på ett berömligt sätt skildra den osäkerhetskänsla som långsamt övergår i rädsla och stegras till panik. Utsattheten på den skenbart trygga bergstoppen känns metaforisk och kan liknas vid den Västereuropeiska frihetens utsatthet i en värld av tilltagande kapprustning och terrorbalans. På plussidan ska även läggas den snygga övergången till ett tal som Winston Churchill höll i Empress Hall i London 1949 samt en minnevärd rekognoseringstripp nedför branta bergskammar.

Detta om det positiva, för romanen tyngs dessvärre av en hel del häpnadsväckande brister. Vad jag främst vänder mig emot är intrigen som är mer än nödvändigt konstruerad. Likaså hemfaller Johnson åt sin ibland återvändande faiblesse att ge alla sina karaktärer ett gemensamt förflutet. Det hade enligt mitt tycke inte behövts, berättelsen hade snarast vunnit på att flyktingarna inte varit bekanta med varandra sedan tidigare. Jag gissar på att boken utspelar sig i Schweiz.

Betyg 3