Henrik Fax har från enkla förhållanden och genom idogt arbete avancerat till kontorschef, gift in sig i en fin familj och köpt hus utkanten av huvudstaden. På ytan tycks allting vara frid och fröjd. Men det är det inte, Henrik känner att någonting är fel, allvarligt fel. Han trivs inte med stadslivet och de ytliga personer som identifierar sig som hans vänner. På middagsbjudningar känner han sig som en främmande fisk och äcklas i tysthet åt alla stela leenden och förljugenheter han tvingas bevittna. En dag bryter han plötsligt upp, lämnar fru och barn för sin barndomsbygd ute på landet. På plats i det förfallna barndomshemmet börjar han sökandet efter lyckan i det enkla, och finner den så småningom i en ung kvinna från trakten. I kampen om hennes gunst känner han hur livslågan långsamt väcks till liv igen.

En minst sagt annorlunda roman som Eyvind Johnson levererar här, en roman som ganska påtagligt sticker ut från författarens övriga alster. Motivet som sådant är dock inte nytt, inte alls, det har använts åtskilliga gånger både inom litteraturen och inom filmen. Några exempel är DH Lawrences (Aarons Stav), Andre Gides (Den omoraliske) samt Sam Mendes välkända film American Beauty. Precis som i dessa berättelser skildras ett kompromisslöst uppbrott från ett trist och småborgerligt liv med alla dess sociala regler och förpliktelser. Den mänskliga (i det här fallen den manliga) driften ställs mot plikten och familjen och utgången är given.

Personligen kan jag tycka att den bild av ”det rika och enkla livet” som Johnson förmedlar här är väl romantiserad, och faktiskt gränsade till naivistisk. Huvudpersonens dragning åt primitivismen ifrågasätts också av författarens alter ego, Mårten Torpare, som skymtar förbi även i denna Johnson-roman. Trots denna kritik anar jag att det i berättelsen finns spår av författarens egna kval inför den enorma klassresa som han just hade påbörjat då boken gavs ut (1933).

Romen är välskriven och på sina håll även tänkvärd, men långt ifrån någon av Johnsons bättre romaner. 3+

Betyg 3