Aliide var en helt ung kvinna då hennes hemland ockuperades av Sovjet. Hennes förbjudna kärlek leder till det som eftervärlden stämplar som förräderi. Hon lyckas dock gå vidare, resa sig efter övergrepp och finna vägar för att hantera både det hon gjort och det hon utsatts för. Tills en ung kvinna, Zara, bokstavligen faller ner på hennes jordlott, en främling på flykt undan sin hallick. Motvilligt tar Aliide in henne i sitt hem, tar hand om henne och gradvis går det upp för henne att Zara inte är någon främling...
Hela berättelsen utspelas under några dagar på sensommaren 1992 i det nu fria Estland. Men genom tillbakablickar till ockupationsåren läggs pusselbit på pusselbit tillrätta och blottlägger en fruktansvärd berättelse om vad människan är kapabel till i krissituationer. Detaljrikedomen i miljöbeskrivningen ger det som sker i Aliides stuga en stark känsla av realism, som gör att man köper mer av intrigens melodramatiska vändningar än man annars skulle. Hon skriver sig in under huden på läsaren, det är blod och rädsla och kokta grisöron i en vämjelig men lysande skildrad blandning. Boken har rönt stor uppmärksamhet, hyllats i alla tonarter och vunnit alla litterära priser som finns i Norden utom nobelpriset - och vem vet vad som händer om sisådär 20 år...
Själv intog jag från början en avvaktande hållning till boken. Dels för att den var så hypad, dels för att temat i sig skriker eländesporr lång väg. Och visst finns här mycket elände men på något vis glider författaren över det utan att gotta sig eller döma, vilket är mycket sympatiskt. Och även jag måste kapitulera för hennes fantastiska språkbehandling, tekniskt sett är den ett mästerverk. Däremot skildras vissa händelser under efterkrigstiden som är mer än lovligt osannolika och det krävs en författare med stor lyskraft för att få läsare - och kritiker - att svälja den delen av storyn. Slutet är annorlunda, väldigt abrupt, men det stör inte mig som ogillar cliffhangers.
Som historiedokument över ockupationen och tiden efter frigörelsen tillför den dock inget nytt. För alla som följt nyheterna är det välbekanta scenarion. Den som en gång valt sida får det svårt då den andra sidan tar makten... Berättelsen skrevs från början som en teaterpjäs och det märks. Inte bara för att allt egentligen utspelas på ett ställe, i Aliides hus, utan för att hela berättelsen påminner mer om en klassisk tragedi i Shakespeares anda än om en skildring över Estlands moderna historia..