I Jäsningstiden får man följa Johan från Tjänstekvinnans son under ungdomstiden då han studerade på Uppsala Universitet. Han vantrivdes och hade svårt att förlika sig med professorerna och läromedlen samt olika filosofiska och estetiska skolor. Precis som i många av Strindbergs böcker uppehåller han sig kring tvivlet och dess potential att skapa nya kunskaper. Även motsättningen mellan idealism och realism får stort utrymme. Han är en sökare och testar sina förmågor vid teatern som skådespelare för att sedan testa sina förmågor som författare åt densamma.

Strindberg visar i första delen av denna bok upp en skepticism mot samhället som anses förljugen. Den är enbart en samhällsmaskerad där innersta känslor och naturliga behov döljs bakom en civiliserad mask. Den som genom exempelvis en fylla avslöjar sina djuriska instinkter och innersta hemligheter grämer sig över att ha tagit av sig masken. Därav bakfylleångesten.

Han har även ett underklassamvete som då och då ger honom skuldkänslor, särskilt när han njuter av att skapa konst såsom att skriva drama till teatern. När är det rätt att njuta? Är det rätt att känna njutning när så många i underklassen lider av hårt arbete och fattigdom? Samtidigt upplever Johan att det gör ont att vara konstnär, att ett verks fullbordan och eftermäle skapar en extrem ångest. Så behöver han då verkligen känna skuld? Men efter ett tag märkte han att han egentligen njuter av smärtan, och återigen får han skuldkänslor ända tills han kommer på att njutning även erfars från hårt arbete. Att arbeta är njutning, och njutning är en plikt.

Mot slutet uppfattar jag dock författaren som mer inne på att människans främsta egenskap är att till skillnad från djuren känna tvivel. Detta tvivel frammanar en lugn reflektion över situationens tillstånd. Den rena handlingsmänniskan som helt saknar tvivel och som bara agerar lever mer som ett djur än som en människa.

Hans idealism framgår även av Johans vurm för romantiken och tysk och dansk sentimentalitet som av Johans professor liknas vid barndomens starka tro och ungdomens oreflekterade idealism. Vissa, såsom Göthes Werther, stannar för alltid kvar i detta stadium, även i vuxen ålder, och kommer oundvikligen gå självmordets öde till mötes. En sund utvecklingsprocess är att från barndomens starka tro, övergå till ungdomens skepticism för att därefter uppnå mognadens reflektionsstadium i vuxen ålder.

Konsten är till för att njutas menar huvudpersonen Johan. Ja, säger professorn, men njutningen påbörjas av själsfunktionernas harmoniska tillstånd, inte i oreflekterad passion för känslostormar. Det ska råda harmoni mellan form och innehåll.

Betyg 4