Gustav Vasa är ett senare skrivet historiedrama (1899) som kan ses som en fortsättning på dramat Mäster Olof. Reformationen är nu genomförd och Vasa konsoliderar sin makt, ofta på ett mycket brutalt sätt. Han har också beslagtagit kyrkliga egendomar såsom kyrkklockor och annat guld för att finansiera sin maktställning. Dramat utgår främst från dalakarlarnas upprorslystnad. Även sönerna Eriks och Johans relationer till Vasa förmedlas i dialogerna.

Dalakarlarna och sonen Erik känner sig svikna av Vasa, medan sonen Johan är sin fader trogen och har ambition att få överta kungatronen även om Erik är äldst. Erik känner sig mindre hemmastadd på grund av att hans riktiga mor är död och på grund av sin spända relation till styvmodern. Han känner sig osäker på sin roll och är i början fast övertygad om att hans öde inte är vacker. Slutet får en oväntad twist då Vasa och hans söner erfar många motgångar.

Stämningen är både rå och ödmjuk då kungen under stora delar av dramat är brutal, förtryckande och övertygad om sin rätt. Senare kommer dock Vasa att erfara vissa dubier och tveksamheter kring sina handlingar. Mäster Olof har här funnit sin plats i tillvaron, ödmjuk, lojal och något nedstämd. Hans revolutionslusta från reformationstiden är över. Sonen Erik utvecklas från resignerad och nedsupen slarver till att bli mer ödmjuk och social.

Precis som pjäsen Mäster Olof är dialogen rättfram och rapp, och vändningarna är än mer dramatiska. Men samtidigt finns en djupare syn i kontrasten mellan tro och tvivel. Händelseutvecklingen är mindre förutsägbar i Gustav Vasa än i Mäster Olof.

Betyg 4