A capella-gruppen “The Courage Consort” har fått ett ärofullt uppdrag att framträda med ett nyskrivet stycke av ett av den moderna klassiska musikens stjärnskott. Trots att gruppen jobbat ihop i intensiva perioder under flera år känner de varandra i stort sett bara professionellt. Enda undantaget är gruppens ledare och hans hustru Catherine.
Catherine är en oerhört begåvad sopran, men också känslomässigt instabil. Hennes man tolererar men accepterar inte detta, utan är halvhjärtat överseende med hennes utspel. Han fokuserar i stället på gruppens framgång och drillar alla till deras yttersta. Catherine känner sig väldigt ensam och utsatt och finner en viss tröst i samtal med den fetlagde bassångaren Ben.
På ett sätt är ”A capella” en oerhört enkel historia. En sånggrupp träffas på en herrgård för att öva in ett stycke. Olika motgångar inträffar och motivationen sjunker. Gruppens framtid hotas. Men det är inte på den nivån behållningen i boken ligger. Det är det finstilta psykolgiska spelet som är intressant. Catherines funderingar och ångest. Dynamiken i gruppen. Spänningarna som uppstår. Och de smärtsamt intensiva urladdningarna när gruppen intensiv repeterar sången – så väl beskrivet av Faber att det känns som en sadomachokistisk sexuell ormgrop, men med stämbanden. Gruppen fungerar nästan som en sekt med en karismatisk ledare – och nu ifrågasätts denna ledare.