Detta är en episk berättelse som spänner sig över en drängs levende. Den beskriver tidsandan väldigt bra, hur ett samhälle på landet fungerade i mitten på 1800-talet. Prosten i byn styrde över sina torpare som fick göra dagsverken åt honom och i gengäld få ett torparställe att bruka. Emigrationen till Amerika började märkas och frikyrkorörelsen var på frammarsch. Det handlar om klasstillhörighet, jante, fattigdom, vidskepelse, avundsjuka, och kärlek.

Vi följer Adel från det han är en ung dräng som blir hunsad av sina äldre drängkumpaner till att han bildar eget med en stor familj. Från slit och nödår till att på äldre dagar få det bättre.

Adel får av prostens son lyckan att känna på hur det är att studera och det verkar som om han har läshuvud. Men när sonen i huset tröttnar på sitt projekt, så står drängen där helt hjälplös. Hans kumpaner i drängstugan hånar honom nu ännu mer och han känner att han inte hör hemma någonstans. Adel hade kunnat bära med sig den bitterheten hela livet, men på något vis så kom den fram allt mer sällan och det berodde på hans klokhet och livsfilosofi.

Han gifter sig med pigan och de får ett stort antal barn, som både blir sorg och glädje. Men mest glädje för familjesammanhållningen är stor, i den är alla barn sedda och alla hjälps åt efter förmåga. Det som jag tycker är bra är att författaren inte gräver ned sig i eländet, utan hon visar i Adels och Gustas personporträtt två tänkande människor som försöker vända allt till det bästa.

Spong använder ett underbart språk, det är ett sant nöje att ta in alla ord. Att den är skriven på en äldre svenska är intressant, det är en upplevelse i sig att jämföra det med hur vi skriver idag. Det förekommer ord som vi inte använder längre och det är ord som är hopskrivna som vi nu särskriver. Det är tänkvärt att se hur vårt språk förändrats. Det känns som om varje mening hon skriver har en uppgift som bildar helheten. Hon berör djupa frågor som människor får lov att ta ställning till utan att lägga värderingar. Hennes miljöbeskrivningar och personporträtt är helt fascinerande och bilder skapas hela tiden i mitt huvud. Och i allt det här så finns det en spänning som driver på läsandet.

Många roliga formuleringar finns i denna bok och jag vill dela med mig av några. Gusta har en fundering om sin Adel, hon tänker.” Han är ändå bra dum ibland min Adel. Men inte värre förstås än det är lovligt för karlar”. För jämställdhetens skull tar jag den här också. Adel försöker trösta Gusta när hon är ledsen, han tänker: ” Majskur och käringgråt - det skiner alltid upp efteråt”.

Jag tycker det är konstigt att jag inte hört talats om Berit Spong i litteratursammanhang förut. Jag är glad att jag hade henne i min bokhylla för det blev en glad överraskning för mig att läsa henne.

Betyg 4