Aniara är ett stycke världslitteratur som sannolikt starkt bidrog till att Martinssons fick dela 1974 års nobelpris i litteratur (med Eyvind Johnson). Aniara är en insiktsfull undergångsprofetia som handlar om mänsklighetens undergång, miljöförstörelsen och resultatet av det slutgiltiga kärnvapenkriget. Aniara är på samma gång som detta en metafor över livet självt – över den långsamma resan mot den säkra undergången. Detta underliggande budskap gör Aniara till ett mycket existentiell diktverk om människans ensamhet och utsatthet i ett universum som vi omöjligt kan förstå oss på. Aniara uppmuntrar läsaren till att besvara frågor såsom – vilket liv lever Du? Vad gör Du av tiden som oavlåtligt förflyter? Och vilket ansvar bär Du för mänsklighetens framtid? Viktiga frågor således. Aniara är annars fylld av symbolik och metaforer och är därför mycket tolkningsbar och under stundom ganska svår att förstå sig på. Dessa formella brister tynger dock inte ned slutomdömet alltför mycket - en mycket positiv överraskning!

Betyg 4

Originellt med science fiction-poesi, och riktigt bra också.

Betyg 4

I min barndom på -60-talet gick den som radioföljetång och sen dess har den följt mig. Jag vet fortfarande inte om den är ett pekoral (= dikt som strävar högt, men blir en "kalkon") eller om den är bra.
Ibland är den pinsamt ofrivilligt komisk och lika ofta så himlasträlande fin! Den är lättläst (inte minst jämfört med moderna poeter!), har en behaglig rytm och symboliken lagom svår. En bra diktbok för nybörjaren som hunnit läsa Nils Ferlins dikter. Efter 50 år (eller vad det är), är Aniara lika aktuell som då den kom ut. Den fantastiska maskinen "Miman" som ger tröst och bilder från de avlägsnaste hörn är en förutsägelse av den PCn som jag nu hamrar på!
Mitt betyg är både 1 och 5. Att en dikt är pekoral är inte nödvändigtvis negativt, för pekoralet, liksom hötorgstavlan med älgar i solnedgång berör det innersta i de flesta av oss.
Man har aldrig tråkigt ombord på rymdskeppet och dikteposet Aniara när man följer med från fest och glam på en tur ut i rymdens kalla och oändliga tomhet. Det kan ju oxå vara en bild av livet självt, där tomhet är slutet för oss alla. En hatkampanj ledd av en fisförnäm kulturredakför i "den malliga tidningen" mot Harry Martinsons nobelpris, förbittrade hans ålderdom och slutade som bekant med självmord.
Bra diktverk värd en femma, samtidigt ett rejält pekoral och värd en etta, stor ambition värd en fyra; så ska vi slå till med en fyra?

Betyg 4

Harry Martinsson blandar poesi och science fiction vilket gör boken mycket målande, man kan förstå se och känna vad han ville ha sagt och vart han tror att vi är på väg. En minst sagt annorlunda men mycket bra bok.

Betyg 4

Science-fiction poesi är någonting utöver det vanliga. Harry Martinsson använder sig av ett målande språk som sätter fart på fantasin. En ångestfylld men varcker poesi. Dessvärre tycker jag att Harry Matrinsson sviker sig själv i denna boken genom att överdriva känslan i handligen TROTS att det är poesi! Han har emellanåt tendenser att bli långrandig och nästan patetisk och för självömkande och tappar tråden om mystiken och spänningen.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Blev lite besviken då hela eposet inte höll vare sig rytm eller rim, det gjorde mig irriterad vilket ledde till att det gick segt att läsa och att jag inte kunde koncentrera mig på historien. Det är dock en häftig idé, en bra sci-fi.

Betyg 3

Lite svårläst, men man vänjer sig. När den är utläst och man kan summera den får man en skön känsla inombords!

Betyg 3

Berättelse i versform som växlar mellan stilmässigt mellan klassisk poesi och simplare slibbighet.