I Ungdomens bröd (1957) tecknas bilden av ett Tyskland som precis påbörjat återhämtningen från andra världskriget och allt vad det förde med sig i form av lidande och skam. Berättelsens huvudperson den 23-årige Walter Fendrich har flyttat till storstaden och där jobbat sig upp i en firma som reparerar tvättmaskiner. Affärerna går utmärkt eftersom vanligt folk precis har fått råd att inreda sina hem med vitvaror. Walter har skaffat sig en egen bil och lagt undan en del pengar på banken, och på det privata planet närmar sig en förlovning med chefens dotter. Men det blir inte riktigt så, istället händer det sig så att Walter blir blixtförälskad i Hedwig (lillasyster till en gammal klasskamrat) som han ska hjälpa att installera sig i staden.

Med närmast kirurgisk precision skildrar Böll vardagen i ett land som försöker lägga dåtiden bakom sig och blicka framåt mot en bättre värld. Även beskrivningen av den plötsliga kärlekens underverk är fint tecknad även om själva kärlekshistorien, enligt min mening, är tydligt underordnad tids- och miljöbeskrivningarna. Rent språkligt tycker jag att dock att Böll (för ovanlighetens skull) hamnar lite snett, detta i så måtto att experimenterandet med metaforer ibland drivs lite väl långt. Följande citat kan ge en vink om detta:

”Tydligast mindes jag fläckarna på Mullers hus: upp till fönstren på nedre botten hade den gröna rappningen på sina ställen svartnat av den uppstigande markfuktigheten och bildat fantastisk mönster som liknade kartorna i någon hemlighetsfull atlas; fram emot sommaren torkade kanterna ut och blev vita som hudutslag, men också i starkaste sommarvärme behöll fläckarna en kärna av mörkgrått. Höst och vinter spred sig fukten även utöver ärren efter föregående års utslag, liksom på ett läskpapper…” Och så vidare.

Trots att jag förhåller mig ganska kritiskt till detta överanvändande av metaforer fanns det några godbitar som jag bara inte kunde blunda för. Smaka på denna:” färgen på såsen var svavelgul, lika gul som solen på en amatörmålares tavla”. Bravissimo!

Som tidsdokument värderar jag denna lilla roman mycket högt.

Betyg 4

En behaglig liten bok, och precis som föregående recensent säger; ett fint tidsdokument. Mina invändningar ligger mer på huvudpersonens nihilistiska livsinställning. Han är helt enkelt inte särskilt sympatisk.

Betyg 3