Leni är ett sockerhjärta

Leni är vuxen ibland och barn ibland. Tänk att det är så svårt för pappa att förstå! Leni kan allt, helt själv. Nästan .
Tanterna på kaféet kallar Leni för sockerhjärta. Blä, vilket larvigt namn, tycker Leni. Leni är ju vuxen och behöver inte åka vagn, kan knäppa jackan alldeles själv, äter lök och stark ost. Precis som vuxna. Det kanske inte syns utanpå, men det känns.
Det är så skönt att vara stor, att få göra precis som man vill. Ända tills pappa ber om hjälp med städningen. Då är det som att det vuxna plötsligt försvinner. Inte kan Leni städa, hon hade ju tänkt leka nu. Men soporna MÅSTE bäras ut och plötsligt kallar grannen henne för "stora damen". Vadå stora damen? Leni är ju liten!
Leni är varken sockerhjärta eller "stora damen", hon är en trotsig och påhittig tjej, som känner sig missförstådd för det mesta. Det är inte lätt att vara liten och stor på samma gång!

Med Leni är ett sockerhjärta bevisar Emma Adbåge än en gång att hon är en mästare på att fånga och skildra det lilla barnets känslor och uttryck. Leni är ett sockerhjärta fångar på pricken småbarnstrots och "kan själv"-åldern.

Utdrag ur boken:

Till middag vill Leni äta senap, lök och stark ost. Allt som vuxna kan äta, ska hon äta. Det smakar inte så gott. Men det går!
Titta! Nu kan Leni använda både kniven och gaffeln också.
Pappa behöver inte hjälpa alls.
– Ja, titta du kan ju!
– Jag vet!
Sen vill Leni ha kaffe. Hon får blåsa länge så att hon inte bränner sig.
– BLÄ!
Hon häller kaffet i blomkrukan istället. Där kan det ligga, och pappa kommer tro att hon druckit upp alltihop.
Nu ropar pappa från köket:
– Vill du ha mer kaffe?
– Nä, jag är mätt! svarar Leni.

Medelbetyg: