Tråkig

Betyg 2

Huset Buddenbrook, historien om en familjs förfall, Thomas Mann.
Albert Bonniers Förlag 1929, i översättning av Walborg Hedberg

”Vad som passar för den ena, passar icke för den andra”.

Vi hamnar rakt in i år 1835 och i familjen Buddenbrooks traditionella familjemiddag som äger rum varannan torsdag, de sitter i landskapsrummet i det nyinköpta huset och inväntar sina gäster. När alla anlänt tågar sällskapet in i matsalen, ett var säkert man visste att man fick äta sig mätt hos Buddenbrooks. Johann Buddebrook den äldre hade arbetat upp det lilla familjeföretaget till att bli ett av de främsta i Lûbeck, nu hade familjen lyckligtvis förvärvat detta hus, som kom att bli ett nav i deras liv.

Thomas Mann börjar med människorna, sedan salarna och tingen, det är många personbeskrivningar och de är många gånger närmast komiska. Det var väl rörigt i början och svårt att hålla reda på familjemedlemmarna, men det gav lön för mödan senare. Även om författaren beskriver dem gäckande så gör han det med kärlek, för det här är först och främst en karaktärsroman om en köpmannafamilj som håller på traditioner, de har sina roller och de håller ihop, de är styrda av konventioner, inget ska visas utåt. De har sina plikter att uppfylla.

Man kan säga att det handlar om fyra, nästan fem generationer, men det är mest syskonen Thomas, Christian, Tony och Klara, som det mesta kretsar kring, deras föräldrar och så den lille Hanno, som stjäl läsarens hjärta. Alla ska uppfylla traditionen i köpmannafamiljens anda, men istället blir det en nedåtgående spiral. Tonys lott är att bli bortgift med en köpman, först mot sin vilja, men hon finner sig och vill göra sin far nöjd. När det visar sig att hennes gemål är bankrutt hämtar fadern hem henne, det blir skilsmässa. Ett nytt försök görs med en ny man, men det slutar inte bättre, det blir skilsmässa och hon flyttar återigen hem till huset Buddenbrook.

När fadern avlider blir det äldste sonen Thomas som får axla ansvaret för familj och firma, den andre sonen Christian beskrivs som en slarver som mest spelar bort sitt arv. Thomas själv gifter sig och bygger ett storslaget hus, trots framgång, kärlek och en son, gnager något, en oro, han tappar lusten och får en rädsla att satsa, och affärerna går inte så bra, han konstaterar att han gladde sig för mycket på förhand. ”förkänslan var som alltid den bästa”. Sonen Hanno är dessutom inget köpmannaämne, han är svag, hans sinne ligger mer till musiken, som hans mor. Thomas är trött, kanske skulle vi säga idag att han är på väg att bli utbränd och när också modern konsulinnan avlider blir hans börda ännu större, de blir tvungna att sälja det älskade huset och Tony och dottern får flytta till en mindre våning. Familjen krymper och sammanhållningen med den. Det kommer en dag när Thomas krafter sviker, han som varit länken, Tony försöker hålla ihop det som är kvar, men familjen är obönhörligen på fallrepet.

Thomas Mann har verkligen lyckats fånga dessa människors liv och öden, jag blev alldeles uppslukad av författarens beskrivningar i ord som landar så behagligt, vilken stilist Mann är/var, vilka formuleringar. Han lyckas fånga stunden och hålla den kvar, han dröjer i ögonblicken, och trots det så är det hela tiden spännande. Det här är verkligen en existentiell roman, som går på djupet i människan, om livet som levs på två vis det inre och det yttre. Mann går in i sina gestalter med omtanke och kärlek. Så länge de befinner sig i huset eller dess närhet så kommer man dem nära, men de kan försvinna bort helt och plötslig, för att senare återkomma och allt får sin förklaring. Huset Buddenbrook är kärnan.

Nu måste den som stal mitt hjärta få talan, Thomas och Gerdas son, den efterlängtade lille Hanno. Han blev nog en besvikelse för sin far, för hans sinne låg inte för affärer, utan mer för musik och kultur. Hannos upplevelser blir också läsarens, genom hans ögon blir man ett med honom och hjärtat smälter. Hans upplevelse av julen, den beskrivningen är helt enormt fantastisk, så kärleksfullt och ömsint beskriven. Sedan har vi hans besök på teatern som försatte honom i rusig lycka. ”Om det bara icke kom så surt efter” så kändes det för honom när vardagen åter tog vid. Han ville leva i det vackra och drömska.

Gavs ut 1901, fick nobelpriset 1929

Betyg 4