Recension av Moa Herngrens bok Jag ska bara fixa en grej i köket

Moa Herngren är född 1969. Hon debuterade som författare 2007 med Allt är bara bra, tack och har även medverkat i antologin Uppdrag: Familj (2005). Hon är frilandsjournalist, krönikör, tv-producent och har tidigare arbetat som chefredaktör för tidningen Elle.

Handling: Juni är snart sju år och bor med sin mamma Ingrid på Gärdet, Stockholm. Ingrid har ganska nyligen blivit chef på den förskola som hon tidigare arbetat som förskolelärare på.

Ingrid tycker att hon och Juni har det så bra tillsammans och kan inte förstå att Juni så gärna vill träffa sin pappa oftare än varannan helg. Han lever ett bohemiskt liv i en husbåt och det är inget bra liv för Juni, tycker Ingrid. Att hon själv dricker alldeles för mycket vin tänker hon inte på. Juni och hon har det så mysigt framför Tv:n på fredagskvällarna, ibland hyr de en film. Juni dricker läsk och äter chips och Ingrid dricker sitt vin.

Hos pappa får Juni göra roliga saker. Hon, pappan och hans nya flickvän spelar spel och åker på utflykter. Pappa lyssnar alltid på vad Juni har att säga, men det gör inte Ingrid.

En dag blir Ingrid bekant med en granne – Johannes. Hon får vissa känslor för honom och han får det även för henne. De träffas ofta. Tyvärr är det ändå vinet som styr Ingrids liv. Själv tycker hon att hennes mamma Astrid dricker alldels för mycket. Inte dricker väl Ingrid så mycket som mamma – inte på långa vägar, tycker Ingrid. Hon skulle vilja ge mer saker till Juni, men hon har inte råd, men till vin har hon alltid pengar. Ingrid dricker mer och mer och Juni mår allt sämre och blir mer inbunden. Mamma Ingrid lyssnar aldrig på henne, det är som om hon inte finns.
Det hela slutar med en förfärlig händelse som kunnat sluta riktigt illa.

Oh, vilken underbart skriven bok. Den är dock tragisk från början till slut. Moa Herngren har lyckats med allt. Förmedla känslor, beskriva miljöer och karaktärerna på ypperligt sätt. Jag känner stor sympati för lilla Juni som hela tiden ser sin mamma dricka mer och mer vin och försvinner mer mentalt från Juni, och hänger inte med i den riktiga världen. Ingrids drickande gör mig så ilsken. Att vin går före ens barn är något som jag inte kan acceptera. Jag vill ruska om Ingrid och försöka få henne att förstå vad hon gör mot sin dotter. Tyvärr är det nog många barn som har det på detta sätt. En eller två föräldrar som dricker för mycket. Jag älskade boken och hoppas att många många vill läsa den. Den är riktigt lärorik.

Betyg 5/5 Kristina Simar lektör/bokrecensent

Ingrid har precis blivit befordrad till föreståndare på daghemmet där hon jobbar. Vissa tyckte inte hon var den rätta för jobbet och från ena dagen till nästa har hon gått från uppskattad medarbetare till hårt kritiserad chef. Inte konstigt att Ingrid behöver koppla av med ett eller två glas vin när hon kommer hem från jobbet.
Ingrid har sin underbara dotter Julia som hon älskar mer än något annat. Hon har ensam vårdnad om henne och pappan - som bor på en båt - får träffa henne varannan helg. Nu vill han dock ha delad vårdnad och Julia har gått till BRIS för att hon upplever att mamma inte lyssnar på hennes önskemål om att få träffa pappan mer. Inte konstigt att hon måste lugna sig med mer än en flaska vin på helgen.
Ingrid har en alkoholiserad mamma och ingen annan än hon verkar vilja se det. Inte hennes syster och inte hennes bror. De äter middag hemma hos hennes mamma på söndagarna och alla skrattar bort att mamma redan vid middagen är så full att hon måste gå och lägga sig. När Ingrid antyder att detta är konstigt blir hon kritiserad för hur hon själv dricker - vilket är orättvist. Ingrid dricker bara så mycket hon behöver. Inte konstigt att hon behöver trösta sig med ett extra glas när hon kommer hem. För att den kalla hårda känslan i magen ska bli lite varmare.

Moa Herngren har i "Jag ska bara fixa en grej i köket" skrivit en mycket realistisk, nära och smärtsam skildring om en människas självbedrägeri och oförmåga att hantera sin egen smärta. När man talar om alkoholism ser de flesta framför sig en a-lagare som sover på en parkbänk med en tom vodkaflaska i handen. Men den största alkoholismen är den hos de som mer eller mindre lyckas leva ett normalt liv. Och de kan tänka precis så: Jag sköter mitt jobb, jag har ett rent hem, jag är framgångsrik... Och detta håller de så hårt tag i att de inte ser allt de försummar. Självbedrägeriet blir så stort att de inte ser hur de själva och deras omgivning barkar rakt åt helvete. Vissa får hjälp eller självinsikt på vägen och lyckas bryta nedåtfärden. Andra hamnar på bänken.

Marianne Ekenbjörn följer bokens känsla och nära smärta på ett mycket bra sätt i sin inläsning.

Betyg 4

Ingrid Lundström, 35, har nyligen blivit befordrad till chef på det dagis hon arbetat på en tid. Något som inte alls accepteras av hennes kollegor som börjar frysa ut henne. Den högljudda kollegan Gunnel som arbetat längst tid på dagiset figurerar som den mest högljudda av mobbare och de andra kvinnliga kollegorna verkar mest dansa efter Gunnels pipa.
Ingrid är ensamstående mamma till Juni, sju år. Junis pappa Peter som en gång i tiden lämnade Ingrid har hitintills enbart fått träffa sin dotter vartannat veckoslut, men nu vill Peter ha mer umgängesrätt till Juni något som oroar Ingrid djupt.
Men vad är bäst för Juni?
Ingrid oroar sig också för modern, Astrid, snart sjuttio och hennes alkoholvanor. Astrid finns ständigt med Ingrids bakhuvud och oftast figurerar hon som ett irritationsmoment. Ingrid känner ibland ett stort hat välla fram och helst av allt skulle hon vilja konfrontera modern. Men systern Kerstin avfärdar enbart Ingrids upprepade frågor om moderns alkoholberoende. Och Ingrid ger med sig.
Vad hon däremot vägrar inse är sitt eget beroende av alkohol. Hur hon gömmer flaskor och glas i lägenheten för att inte Juni ska se. Vinet som är Ingrids enda tröst och som lägger sig som en slöja över hennes ständiga följeslagare- ångesten.
Men Ingrid tror sig ändå inte vara fullt lika beroende som Astrid.
Ändå närmar sig katastroferna med stormsteg...
I den här boken får jag som läsare lära känna Ingrid, Juni, Astrid, Peter, Kerstin samt Ingrids nya kärlek Johannes under en period. Den är mycket välskriven och engagerande. Karaktärerna är mångbottnade och jag både känner stor sympati som frustration över Ingrid som karaktär.
Utan tvekan en av de bästa böcker jag läst i år.
Om jag ska finna någon kritik- så kom slutet lite väl hastigt och kanske också aningen för avskalat. Jag ville stanna kvar längre i berättelsen med karaktärerna och få veta hur de klarade sig längre fram.
Trots mängder av förträffliga recensioner jag läst om Moa Herngren så är det här enbart den andra boken jag läst av henne. Jag har tidigare läst: "Tjockdrottningen (2017)". Alla de förträffliga recensioner som nog- får många att vilja läsa hennes och andras böcker kan ibland ha en avskräckande effekt på mig med alldeles för höga förväntningar som följer.
Men nu känner jag personligen att jag mer än gärna vill läsa fler böcker av henne!
Den här kan jag varmt rekommendera och trots min lilla kritik om slutet är det en solklar fempoängare i betyget!

Betyg 5