Det nyblivna industrirådet Rauno Rämekorpi firar sin 60 -årsdag och ska, före han åker hem, göra sig av med alla blommor han fått i present. Ty hans hustru är allergisk mot dessa. Taxichauffören Seppo Sorjonen, som anlitats att ta industrirådet till tippen för avstjälpningen, kommer med idén att i stället för att slänga alla de fina buketterna, åka runt och ge bort dom - och göra folk glada.
Rauno drar sig då till minnes tio kvinnor som han genom åren haft olika sorters relationer till, och att de nog skulle bli glada för en dylik uppvaktning. Så glada att de kanske skulle bjuda på något angenämt tillbaks. Rauno skrider till verket och ser fram emot en givande avslutning på sin 60 -årsdag.
"Tio rivjärn" är på ett sätt en typisk skröna a la Arto Pasilinna. Men den saknar, till skillnad från merparten av hans böcker, relevant framåtrörelse.
Vad är det för intressant att läsa om när en bock sätter på tio tackor på sin 60-årsdag och en gång till på lilljulafton?
Historien innehåller, bortsett från det ovannämnda, inga vändpunkter, inga fördjupningar, inga temposkiftningar. Allt bara traskar på. Tjugo möten med kvinnor som alla bekräftar bockens manliga, snedvridna ego.
Det hade kunnat vara kul, om detta hade varit poängen. Som en ironisk och oförskämd gliring åt feminismen. Men den känslan får jag inte. Bara bock på grönbete i största allmänhet. Och den revansch som de tio kvinnorna planerar kommer helt av sig så det blir heller ingen pik åt mansgriseri. Allt som boken skulle kunna säga hamnar mitt ingenting och blir bara en historia - och som sådan är den ingen vidare. Det blir som tjugo mindre intressanta noveller.
Och den utger sig för att vara en erotisk komedi... Den som uppfattar "Tio rivjärn" som erotisk har inte slagit upp en pornografisk skrift sedan början på 50 -talet.
Detta är min första besvikelse från Pasilinna.
Frej Lindqvist är inte den bästa Arto Pasilinna-inläsare jag vet, men han gör sitt jobb med heder.