Jag har tidigare undvikit novellsamlingar, eftersom jag konstigt nog ansett att de har lägre status än romaner. Men det var innan jag kom i kontakt med Alice Munro.
I "Kärlek Vänskap Hat" får Alice Munro mig på några sidor att känna en ångest som sträcker sig i flera dagar. Berättelserma är egentligen vardagliga, och likaså känslorna, men det är just det som gör att man kan relatera till det. Man tvingas att konfrontera sig själv, något som inte alltid är lätt.
Förutom den första novellen som var sisådär, är de övriga mästerverk. Det känns inte som att man läst ut en novell, utan som att man har klivit in i en människas liv och fått vara med och uppleva tillsammans med dem. Det här blir verkligen inte min sista novellsamling av Alice Munro.