Herregud, vilket svammel!
Küchen försöker med någon form av filosofisk spänningsintrig om prostitution. Var spänningen finns kan man sannerligen fråga sig.
Örjan, en snart medelålders pojkman som tycks ha stannat i utvecklingen, beundrar prostituerade men hatar torskar. Så hamnar han med ens mitt i smeten själv, när han blir anklagad för att ha mördad en prostituerad, Madeleine. Den självupptagna poeten Helen som älskar Örjan på alla sätt tänkbara, försöker hjälpa honom samtidigt som hon leker amatördetektiv och lyssnar igenom Madeleines kassettdagböcker som hon stjäl från den mördades lägenhet. Sin egen tonårsson tycks hon inte bry sig så särskilt mycket om. Kommer Helen lyckas rädda Örjan? Är han verkligen oskyldig?
Varför läste jag ut detta deprimerande elände till bok? En totalt ointressant roman med de mest självupptagna av karaktärer man kan leta efter. Jag har läst en annan bok förut av Küchen, Gamarna och den tyckte jag heller inte om. Nej, det blir inget mer med henne nu, för mig!
Ett äkta bottennapp!