Det är farligt att ha för höga förväntningar, det visar sig gång på gång. För det var precis det jag hade när jag efter mycket om och men tillslut lyckades komma i besittning av den bulgariske nobelpristagaren Elias Canettis ”Öronvittnet” från 1974. Boken innehåller beskrivningar av inalles 50 mänskliga karaktärstyper, och om man ska tro baksidestexten (vilket man sällan ska göra) avslöjar författaren ”motiv och handlingsmönster hos dem han karakteriserar”. Eller snarare karikerar, för det är nämligen det jag tycker att den gode Canetti mestadels ägnar sig åt.

Beskrivningarna känns väldigt sällan trovärdiga, och det är mycket beroende på att karaktärerna i sig känns uppstyltade. Eller känner du möjligen igen ”Månkusinen”, ”Den hästmörka” eller ”Den duktokiga” i din vänskapskrets? Jag gör det i alla fall inte, och inte så många andra av de återstående 47 karaktärerna heller om jag ska vara helt ärlig. Nej, det här är ingen höjdare, långt därifrån. Men boken saknar ändå inte helt förtjänster. Själva idén är snillrik, karaktärsbeskrivningarna är på det hela taget lagom långa (cirka 1,5 sida styck) och några beskrivningar är faktiskt riktigt bra. Här vill jag särskilt hålla fram beskrivningen av ”Den ordsnabbe”.

Vad ska man då ha denna bok till, och vilket betyg är den värd? Jag besvarar båda frågeställningarna så här: En halv tvåa med en prick under.

Betyg 2