Margaret Atwoods “Tjänarinnans berättelse” är en av författarens absolut bästa böcker. I denna dystopiska berättelse tar Atwood oss på en smärtsam resa in i en framtid där kvinnan har förminskats till sitt biologiska reproduktionssyfte och där männen förklarat det patriarkala samhället som människans räddning.
I boken följer vi “tjänarinnan” Offred, vars roll i republiken Gilead är att reproducera åt landets uppsatta män och familjer. Atwood väver effektivt samman Offreds förtrycka nutid med tillbakablickar till hur hon berövades av sitt födelsenamn, June, och hamnade i den nu så dystra verkligheten.
Berättelsen är en rejäl tankeställare som knappast lämnar någon oberörd och får en att fundera över sin egen tillvaro. Medan man själv sitter och spelar på
casino med bonus bara för att ha något att göra, så sitter Offred och spelar Alfapet med sin förövare för att få känna sig som människa igen. Det ger en något av ett perspektiv.
Atwoods berättarteknik har en mystisk framtoning där informationen vi behöver medvetet portioneras ut för att framgångsrikt snärja oss läsare. Det är en koncis, men ganska så långsam berättelse, vars substans återfinns i den enskilda människans perspektiv. Bokens styrka ligger inte i att vara proppad till bredden med spänning och händelser, tvärtom – att berättelsen gör ett sådant intryck beror mycket på att den vilar i varje ögonblick, för att få oss att förstå hur lätt det är att ta det lilla för givet.
Det enda kritik jag har är att bokens startsträcka känns på tok för lång. Så gott som halva berättelsen går åt till att gradvis fasa in oss i nationen Gileads värld, och omständigheterna som huvudkaraktären June befinner sig i. I en framtidsdystopi (som ibland är skrämmande lik vår nutid) behövs det av förklarliga skäl en beskärd del av världsbyggande, men bokens suggestiva framåtrörelsen – som i övrigt är så passande – leder till att själva handlingen tar fart först runt bokens mitt.
Det skulle visserligen gå att argumentera för att den långa startsträckan är till för att läsaren ska få känna att hen trampar vatten på samma sätt som Offred. Vår protagonist befinner sig en situation där överlevnad i stunden ofta är det enda målet, och det kan finnas ett värde i att
Atwood låter läsaren få vila i Junes hopplösa tillvaro så länge som möjligt. Utan den långa uppstarten, och otåligheten som den genererar, så hade bokens andra halva måhända inte haft samma effekt.
Boken är perfekt för alla som gillar dystopier, med “1984” som det kanske självklaraste exemplet, och för den som inte är rädd för att behöva fylla i luckorna på egen hand.
Även för dem som följer tv-serieadaptionen “
The Handmaid’s Tale” så är boken definitivt att rekommendera. I mitt tycke bidrar de respektive verken till upplevelsen av varandra, snarare än tar något ifrån dem.