Min fria tolkning av David Vikgrens i många stycken mycket svårgreppbara diktsamling Ordning:

Via fragmentariska sjok och tillbakablickar beskriver Vikgren en barndom som verkar ha varit allt annat än ordnad. Jag gissar att författaren sorterar bland sina minnen och därigenom (måhända) försöker skapa ordning i ett kvarlämnat virrvarr. Sekvenserna andas 80-tal, Norrbotten och någonstans i bakgrunden anar man som läsare en brutal far med hårda nävar.

Det här är dikter författade med en komplicerad och för mig besvärande komposition. En komposition som inledningsvis enbart kändes förbryllande – trots att jag är en förhållandevis van läsare av poesi tog det mig lång tid att förstå någonting alls (och kanske har jag fortfarande inte gjort det). Och Vikgren underlättar sannerligen inte för sin publik genom sitt användande av fullständigt obegripliga kapitelrubriker.

Jag kan tycka att ett visst mått av läsmotstånd är intressant, det skapar spänst och framkallar uppmärksamhet från min sida, koncentration helt enkelt. Men här tycker jag att gränsen till det begripliga överskrids lite väl ofta. Måhända växer dessa dikter vid en andra läsning. För nu känns de nämligen lite väl svårgreppbara.

Betyg 3