I reseskildringen Irländsk dagbok från 1957 tar den tyske nobelpristagaren Heinrich Böll oss med till ett (Ir)land som inte längre finns. Till ett land där den sociala ordningen skiftar gestalt, där fattigdomen är så utbredd att ingen längre ids ta notis om dess förekomst och implikationer. Och om ett land där människorna värderar andra saker högre än välgång, ytlighet och lyxkonsumtion.

Kortfattat kan skildringen beskrivas som en vacker kärleksförklaring till det enkla i tillvaron, till den mänskliga gemenskap som författaren själv säger sig saknar i det egna hemlandet och andra ”mer utvecklade industriänder”. Jag kan tycka att det ligger en hel del klokskap i detta men undrar samtidigt om Böll verkligen är principfast i sin civilisationskritik. Med facit i hand kan det nog konstateras att han inte var det, mig veterligen emigrerade han aldrig till Irland. Det är nog trots allt enklare att skriva om det enkla i tillvaron än att praktisera en sådan maxim för egen del. Lite av en romantisering är det nog trots allt.

Hursomhelst, under genomläsningen får man som läsare stifta bekantskap med en hel del varma och säregna personer från en svunnen tid, men mest av allt med det irländska kynnet och de böljande gröna landskapen. Sedan går det inte att undvika att imponeras av Bölls fantastiska blick för detaljer och ett i övrigt porlande språk. På det hela taget en trivsam läsupplevelse.

Betyg 3