Recension av Åsa Lantz’ nya spänningsroman Vart tog den söta lilla flickan vägen

Åsa Lantz är född 1966 och har tidigare skrivit de kritikerrosade romanerna Skrud (1996) och Splitta nota (2000). De senaste åren har hon varit verksam som dramatiker och ligger bland annat bakom SVT:s juldrama Selma (2008) och den prisade serien Solisterna (2003). Åsa är även journalist och bor i Göteborg. Vart tog den söta lilla flickan vägen kommer också ut i Danmark, Finland, Norge, Ryssland, Italien, Frankrike och Färöarna.

Detta är första delen i en trilogi. Nästa bok väntas komma ut hösten 2011.

Handling: Dokumentärfilmaren Yi Young som är 30 år har gjort en film som kommer att bli väldigt uppmärksammad. Den ska visas på bästa sändningstid och handlar om vad som hände henne när hon som fjortonåring kom till Sverige från Kina. På premiärkvällen får Yi en obehaglig varning och hon går under jorden. Vem varnar henne, och varför? Hennes sambo Ingmar, som också är producent, dör även samma kväll under mystiska omständigheter. Självmord? Eller mord?

Yi Young tar hjälp av Viggo Sjöström, den homosexuella, karismatiska dramatikern och regissören på Göteborgs Stadsteater för att ta reda på vad allt mystiskt som händer egentligen handlar om.

Catrin Brask är nybliven integrationsminister och hon tar också kontakt med Viggo för att be honom leta efter Yi. Varför?
Under hela resan händer det oväntade saker för Viggo och flera av de andra karaktärerna i boken. Det handlar om stympade kvinnor och försvunna kinesiska unga kvinnor. Jag vill inte förstöra genom att berätta mer om innehållet. Det får ni läsa själva.

Min första tanke när jag fick denna bok på 638 sidor var: OJ! Jag hade inte läst något av Åsa Lantz förut, men jag tyckte mycket om TV-produktionerna Selma och Solisterna. Det tog inte många sidor för mig att läsa innan jag ansåg att det här är en riktigt bra bok. Jag kom snart in i författarens något speciella sätt att skriva på. Hon skriver på ett väldigt fängslande och underhållande sätt. Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Texten flöt på hela tiden. Det fanns inga tråkiga scener, även om spänningen varierade. Stundtals var det så spännande att hjärtat tickade på lite extra. Det behöver inte alltid vara en massa mord för att en spänningsroman ska vara bra, och denna vill jag kalla en psykologisk spänningsroman. De 600 sidorna tog slut alldeles för fort. Jag hade nog kunnat läsa flera hundra sidor till. Så tack Åsa för en underbar lässtund, jag kommer att läsa alla dina böcker och jag kan inte annat än att ge boken högsta betyg: 5/5.
Kristina Simar lektör/bokrecensent