Först några positiva ord om boken; författaren lyckas utan något visuellt mörker eller några blodtörstiga monster få fram ett obehag. Obehaget tar i "Lilla stjärna" inte form av skräck, utan snarare ett mycket mörkt drama. Till exempel är Theres, Flickan med det gyllene håret, den förmodligen mest skrämmande karaktären hittills i någon bok av John Ajvide Lindqvist. Det kanske inte märks genast, men mot slutet står det klart att hon är en psykopat, alldeles från vettet. Många gånger har jag hört hur ondska blir till. De som behandlas illa och mår dåligt blir onda förr eller senare. Men aldrig har jag sett en så intelligent skildring av det. Även efter att hon dödat Lennart och Laila i början uppfattade jag henne som oskyldig och välmenande. Något jag inte begriper är hur hon verkar ångerfull till den gärningen först, men sedan blir stolt över den istället. Jag blev berörd av hur Jerry mognar som människa då han tar hand om henne, och lite arg då det visar sig att hon egentligen inte tycker om honom. En kritiker beskrev Theres och Teresas relation som "härligt rå girlpower", men jag anser att Theres är oempatisk och egentligen inte bryr sig om någon annan än sig själv. Hon lägger inte märke till att andra är ledsna förrän det syns tydligt, och då tröstar hon dem för att hon för ett krig mot "de stora", inte för att hon vill att den personen ska vara glad. De förtvivlade flickorna söker sig till henne och uppfattar sedan sig själva som hennes vänner, fast de bara är hennes underhuggare. Teresa är förtvivlad, känner sig ful och värdelös. Det kan man verkligen tycka synd om henne för. Men att hon bara har ögon för Theres, som inte bryr sig om henne, och inte ser de som älskar henne och vill henne väl, det tycker jag är idiotiskt. Intrigerna är faschinerande, som i "Låt den rätte komma in", även om inte berättelsen är lika spännande. Det som är dåligt med boken är att författaren bygger upp många historier som aldrig avslutas, fastän det finns en antydan till det i början av varje. För Jerry slutar det bra, men berättelsen om Teresas familj har inget slut, vilket man tror att den ska ha eftersom pappans perspektiv är mycket känslomässigt beskrivet. Våldet är mycket detaljrikt beskrivet, vilket visserligen kan behövas ibland, men denna gång gick Ajvide över gränsen. Scenen där flickorna våldsamt torterar Max Hansen till döds är så äcklig att jag nätt och jämt överlevde den under läsningen, och efteråt vill jag inte gå in på några detaljer, vill inte beskriva den scenen för någon därför att det gör ont att ha namnet på ett av de verktyg de använde i munnen. Detsamma med de sexuella teman som tas upp. Avsugnings-episoden ville bara få mig att kräkas. "Låt den rätte komma in" handlar om människans mörka sidor, "Hanteringen av odöda" utforskar filosofiska teman om liv, död och kärlek, "Lilla stjärna" visar hur ondska blir till, men den glömmer till skillnad från andra av författarens böcker bort att påminna om det godas existens samt att uppmuntra godhet. Kanske är det sistnämnda motiveringen till att många anser "Lilla stjärna" vara Ajvides hemskaste bok.