Recension av Nu har det banne mig gått för långt! – Arga brev till radionämnden

Boken är skriven av trion Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe, illustratör är Johan Wanloo

Eftersom det inte finns några författarpresentationer i boken har jag tagit lite uppgifter från Wikipedia. Om några uppgifter inte stämmer så hör gärna av er till mig så jag kan korrigera.

Mattias Boström är född 1971, är författare, förlagsman, översättare och Sherlock Holmes-expert.

Martin Kristenson är född 1960 och uppvuxen i Sala, bor numera i Stockholm.

Fredrik af Trampe är född 1984 på Resarö, Vaxholm. Han är skådespelare, författare och journalist.

Johan Wanloo, som har illustrerat boken, är född 1972 i Göteborg och har bland annat illustrerat doktor Mugg.

Arga brev till radionämnden är en bok som verkligen berör. Själv blev jag mest irriterad och även lite fundersam över att folk klagade och klagar så mycket på TV- och radioprogram. Oftast är det bara små bagateller det beror på.

1924 bestämde regeringen att det nystartade AB Radiotjänst skulle få ensamrätt på rundradiosändningar i Sverige. Den 1 januari följande år drogs programverksamheten i gång.

Programmen skulle skänka god förströelse, hålla hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå och präglas av väderhäftighet, saklikhet och opartiskhet.

Eftersom jag själv är född 1957 så minns jag flera av de TV-program som det klagats på. På 70-talet var det ofta barnprogram som provocerade, de ansågs vara kommunistiska. Det folk reagerade mot var svordomar, sexistiska, ogudaktiga program och program som ansågs vara förtal mot någon känd person.

Bara några få människor klagar för hela Sveriges befolkning. Det känns lite märkligt att vissa inte förstår att andra kanske gillar just det programmet, att de som klagar beskriver programmen så ingående, de verkar inte ha missat en enda replik. Sedan skriver de om hur fruktansvärt programmet var, men varför tittade de då?

En del ursäktade sig med till exempel: Jag var förkyld och hade inget annat att göra än att titta på programmet eller: Jag satt på ett café och tvingades lyssna på den hemska låten.
Vissa skrev ner vad de tyckte skulle visas och i tidiga tider var det mycket om upplysnings-TV, religiösa program, fin musik, trevliga filmer men dock inga kriminalfilmer.

Det program som jag minns mest var Per Oscarssons striptease i Hylands Hörna 1966. Jag var nio år och tyckte att alla i publiken och Hyland själv såg så konstiga ut, själv undrade jag: hur många kalsonger har han på sig. Jag minns mina föräldrars ansiktsuttryck och att det talades om detta i skolan.

Sketcherna med Lars Ekborg, Hasse & Tage och de andra som ofta var TV-komiker på 60 och 70-talet. Vad var det som var så fruktansvärt med dessa sketcher? Undrar hur de som klagade då skulle ha reagerat om de såg dem åter igen idag.

Svordomar och Malena Ivarssons Fräcka fredag är idag hur oskyldigt som helst.

Sammandraget av boken var att den var väldigt upplysande och riktigt intressant. Hoppas att en del av de klagande läser denna bok. Det skulle vara intressant att veta om de har samma åsikt idag som då. Var dessa program verkligen så stötande?

Fortfarande klagas det mycket på vissa program. Det finns numera oändligt många kanaler att välja mellan. Då borde det väl finnas något som passar alla, och om inte, varför inte titta på en bra film eller trycka på avstängningsknappen, lyssna på en bra CD eller tänd lite ljus och läs en bra bok? Det finns faktiskt annat man kan göra än att tvinga sig att sitta och titta på ett dåligt program. För 50 år sedan fanns det en avstängningsknapp och den finns där än – konstigt att så få inte kan hitta den.

Betyg 5/5 Kristina Simar lektör/bokrecensent

Betyg 5

En genomgång av brev som kom till den nämnd som hade till uppdrag att se så radio och TV skötte sig och följde reglerna. Det är väldigt roligt, en del brev är helt flippade och man undrar hur folk kunde bli så arga på småsaker (eller, det blir man ju inte... men förr var det betydligt mer jobb att vräka ur sig oförskämdheter. Dagens tangenttryck var kuvert och frimärke och dessutom till en stel och formell nämnd som mest av allt konstaterade att anmälarens kritik inte stred mot reglerna).
Det är en rolig bok, en man blir så upprörd av att Tore Wretman i ett program åkt till Kaitum där en same lagade till två rödingar - "Kan man få lägga ut många 1000-tals kronor på att visa en lapp som grillar två rödingar??" - senare i det långa brevet står det: "Man kan fråga sig om det är pacienter från Bäckomberga eller annan anstalt som styr och ställer å TV??"

Det är inte bara knäppgökar som klagar, men ganska många...

Betyg 4