Jag förälskade mig i Chissicks 'Catching Shellfish between the Tides', en fantastiskt vacker och fruktansvärt sorglig kort roman - nästan som lyrik. Hon drar sig inte för att skriva om människans mörka och desperata sidor, och hon gör det med det vackraste språket jag sett.

Men efter att jag läst 'Colourbook', hennes andra bok, funderade jag på att göra slut. Sorg, svek, svartsjuka, depression och incest. Nu började det faktiskt bli lite väl mörkt och nästan obehagligt. Visst är språket fortfarande fantastiskt, men Chissick har helt klart några demoner att slåss med.

Kanske hade jag alldeles för höga förväntningar? Vad jag vet har hon inte skrivit något mer sedan dess, så jag har inte kunnat jämföra mer.

Betyg 3