I norra Italien fanns det vid tiden för förra sekelskiftet en småjordbrukare som var väl före sin tid. Denne man lyssnade till namnet Libero Parri. Det som gjorde denne man så speciell var det faktum att han långt före den stora massan förutsåg att bilen snabbt skulle tränga undan hästen som allmänt transportmedel. Konsekvensen av denna insikt blev att han sålde sin boskap och istället öppnade en bilverkstad! Han visste om att om han bara höll ut i några år skulle kundkretsen växa sig stor, ja rentav enorm. I denna miljö växer, Ultimo Parri, bokens huvudperson upp. Han formas inte så lite av hemmiljön och kärleken till bilar i allmänhet och motorsport i synnerhet blir den drivkraft som senare ska rädda livet på honom flera gånger om. Han lever ständigt med drömmen att under sin levnad fullborda den perfekta racingbanan, en bana med fulländat doserade kurvor…

Vid sidan om Ultimos liv får vi i ”Den här historien” också stifta bekantskap med Ultimos stora kärlek, den hemlighetsfulla ryska emigranten, och pianolärarinnan Elizaveta, som med hjälp Ultimo samt stora mått av kvinnlig list lyckas göra sig en rejäl hacka under en intensiv mellankrigssommar i de amerikanska sydstaterna.

Det är ganska uppenbart att Baricco med denna roman fortsätter att via litteraturen avhandla sina pojkdrömmar. I debutromanen Vreden slott var det järnvägen och ångloken, i romanen City var det istället boxningen och den vilda western, och så nu (helt följdenligt) bilar och motorsport. För visst är det väl uppenbara pojkdrömmar?! Att bli världsmästare i boxning, snabbskjutande revolverman i vilda western och inte minst hyllad rallystjärna… Inget fel i det, inte alls, frågan är bara om det alltid lämpar sig som litteratur? Fram till denna roman tycker jag faktiskt att det har gjort det, men nu börjar jag tveka. Jag blir helt enkelt inte klok på vad Baricco vill ha sagt med ”Den här historien”? Möjligen är det att med bilen som symbol för framsteg och utveckling fånga de stämningar som rådde på de egna far- och morföräldrarnas tid, en tid som författaren själv inte upplevt. Det kan tänkas rimligt med tanke på att samtliga av Bariccos romaner helt eller delvis utspelar sig före tidpunkten för den egna födelsen.

Och det fungerar till hälften riktigt bra. Men bara till hälften. För att hårddra det en smula – de delar av romanen som utspelar sig Italiensk mark är alla bra – fina beskrivningar av tidsandan i det omvälvande 1900-talets början. Detta medan de delar som utspelar sig utanför det egna hemlandet, i författarens egen livstid är minst sagt segdragna (och för handlingens vidkommande ganska svåra att motivera). Sammanfattningsvis, jag önskar mig bättre fokusering från författarens sida framöver, för det här känns bitvis ganska hafsigt.

Nåväl, när jag lägger ifrån mig boken anar jag dock en doft av motorolja och bensin på händerna.

Betyg 3