I denna på många sätt originella debutroman porträtterar Vahlquist en ung grubblande akademiker som efter avslutade studier inte riktigt lyckats få fäste på arbetsmarknaden. Vederbörande hankar sig fram som obehörig lärare innan han som skänk från ovan får motta ett mindre arv som gör det möjligt för honom att förverkliga sin dröm – att bli författare. Problemet är bara att han egentligen saknar en berättelse att berätta. När arvet så småningom är slut finns bara bitterheten kvar, en bitterhet som genom en olycklig kärlekshistoria riktas mot, ja just det, Paulo Coelho!

Bokens stora förtjänst (förutom att den ger Coelho en del raka käftsmällar) ligger i den underliggande samhällskritiken. Den beskriver ett samhälle som påyrkar människan att sjuka såväl moraliskt som intellektuellt för att kunna nå framgång (och vad det i yttersta fall kan leda till). Därtill ondgör den sig över litteraturens allmänna förflackning, tydligast manifesterad av Paulo Coelhos världsomspännande framgångar. Andra roliga detaljer utgörs huvudpersonens tydligt akademiska fäblesser för statsvetenskap och filosofi (ämnen som inte leder till arbete utanför den akademiska världen). Utöver detta kan boken också ses som en berättigad kritik till säkerhetsarrangemangen i och kring bokmässan i Göteborg (jag köpte ironiskt nog boken på bokmässan).

Omvänt, bokens (stora) svaghet ligger i att författaren tycks ha drabbas av akut brådska mot slutet. Det kan också vara så att slutet endast utgör en smidig flyktväg från en historia som redan leverat sina egentliga poänger. En flyktväg som dessutom generat en enastående och tillika ögonväckande titel.

Det mest häpnadsväckande med den här kortromanen är annars det faktum att jag känner igen mig i Vahlquists sätt att skriva. Jag nickade ideligen igenkännande åt Vahlquists uttryckssätt – ordförrådet, meningsuppbyggnaden, kommateringarna och i mångt och mycket (tror jag) de litterära preferenserna – de kändes igen. Jag anar såväl drag från Camus som J-P. Sartre (och vår egen C-J Vallgren). Och det gillas. Absolut.

Enligt baksidestexten är detta en filosofisk thriller. Det håller jag endast med om till femtio procent; den är filosofisk ja, men en thriller… Nä.

Betyg 3

Idén är mycket hedervärd.
Men det blir lite tråkigt faktiskt, denna huvudpersons grundliga grubblande. För det är väl vad som händer under hela romanen. Tills, plötsligt, han får klart för sig att Coelhos svar på dessa grubblerier är alltför lättvindiga och rent antiintellektuella (jag håller med Vahlquist). Då får han plötsligt för sig att världen skulle bli en bättre plats utan Paulo Coelhos existens.
Kanske har han rätt.
Men det känns ändå som att författaren vill "bevisa" för oss läsare att hans grubblerier är så mycket djupare än de i exemplevis "Alkemisten". Men han tar i så han spricker. Bara man reflekterar lite över en pekoral som "Alkemisten" inser man att det bara är skräp. Man behöver inte ge exempel på "bra" filosoferande i det fallet.

Betyg 2