I den polske författaren Janusz Glowackis ”Den siste portvakten” berättas en fullkomligt galen historia om hur den polske immigranten Kuba genom en lotterivinst ges en välbetald anställning hos den amerikanske multimiljardären John Jefferson Caine (som i likhet med filmens Charles Foster Caine framlever sina dagar i en luxuös palats- och låtsatsvärld). Precis innan Kuba anländer till Caines egendom avlider denne, och detta blir upptakten till en berättelse av fullständigt sanslösa mått. En berättelse som på ett snyggt sätt återberättas av flera i romanen förbiskymtande bipersoner – personer som alla har direkta kopplingar till bokens framlidne centralgestalt.

Att försöka sig på att etikettera denna fabulösa skröna är nästintill ogörligt, men jag skulle ändå vilja likna det vid att en galen kock blandat tre delar tecknad film, två delar Kalle i Chokladfabriken, kastat i filmen ”Svart katt, vitt katt” och kryddat anrättningen med Michail Bulgakovs mest galna påhitt. Låter det rofullt? Det kan jag nämligen meddela att det inte är. Inte på långa vägar.

Glowackis skröna är burlesk, fartfylld, slagkraftig och bitvis riktigt rolig. Därtill lyckas författaren av bara farten göra sig lustig över Amerikas och amerikanernas bristande självbild, exempelvis kulturens förflackning, skönhetsindustrin utbredning och smygrasismen (för att bara bara nämna några). Men, och det är ett stort men - det blir alltför mycket av det goda, och alldeles för till- och uppskruvat för min smak. Glowacki ger aldrig läsaren chansen att hämta andan, att smälta berättelsen med alla dess hastiga och otroliga vändningar. Och det är synd, för jag är rätt säker på att Kubas redogörelser vunnit mycket på det. Nu blir det istället som att lyssna till ett gäng tokglada cirkusmusikanter som löper amok. Lite av djävulspolka helt enkelt.

Mer minnes- än läsvärd.

Betyg 2