Vid en bortglömd kust, någonstans i gränslandet mellan land och hav är det väderbitna värdshuset Almayer beläget. Hit anländer i romanens upptakt en skara människor med minst sagt olika levnadsöden och avsikter. Alla delar dock det gemensamma målet att i havet finna svaret på sina frågor, och därmed den mening som deras liv har saknat. Hit kommer konstnären Plasson som med bleka färger försöker porträttera havet och att därmed finna den exakta plats var det tar sin början. Till Almayer infinner sig även den kufiske vetenskapsmannen Bartleboom som i motsats till Plasson söker dess slut. Utöver dessa två huvudgestalter får läsaren även stifta bekantskap med bland annat Ann Deverià, en gåtfull skönhet som i den salta havsluften söker bot mot ett avgörande svek.

Vid sidan om dessa mystiska människor skildras historien om ett fruktansvärts skeppsbrott, ett skeppsbrott som kommer att ha en avgörande betydelse för händelseutvecklingen. Mystiken tätnar för varje sida och upplösningen är oväntad.

Jag kan bara konstatera att Baricco med Oceanhavet skapat en roman som inte liknar något jag tidigare läst. Det är en tidlös berättelse som med kornig och gulnad färgskala lyfter sig över det verkliga, det gripbara, trots att skildringen på det hela taget är realistiskt. Jag kan närmast likna det vid magi, ett trolleri med formen för berättandet, orden. Men jag anar också att detta är författarens hyllning till världshavet. Det väldiga. Vår första kända moder.

Betyg 4