Att skriva en dikt är som att först sy fast varenda känsla med björntråd vid en tanke. Och sedan, när den är ordentligt förtöjd där, snickra ihop en meningsbyggnad som har dörrar också för främlingar. Och slutligen, när jag äntligen älskar det jag gjort, förlora det.
Utdrag ur boken:
Himlen
är en höjdhoppsmedalj
bakom persiennerna.
Jag kokar pasta
och tänker på min vän i havet.
Varje dag dammtorkar jag
slagfältet i mitt huvud
och svartbygget i mitt hjärta.
Mitt liv är ingen mäklardröm.
Jag är en kvinna utan eldstad
och takrosetter
utan utlandsprefix.
Varför?
Varför är det bara lägenheter
som har gammaldags charm?