Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Jonas Jonasson 2009, Piratförlaget.
”Di söm bara säjer dä söm ä sanning, ä inte vär´ å höra på” Den meningen inleder förordet till denna fantasifulla berättelse och det var författarens morfar som uttryckte sig så. Jonas Jonasson tillägnar boken till honom, så äpplet faller inte långt från trädet!
Redan i början av berättelsen infaller Allan Karlssons hundraårsdag, men då har han fått nog av äldreboendet med syster Alice i spetsen. Han hamnade där för att han av misstag sprängde sitt hem och närapå sig själv i luften, när det egentligen var den tjuvaktiga räven han var ute efter. Omdömet började kanske trubbas av efter alla sprängningar han utfört i livet, det hade varit lite av hans specialitet kan man säga.
Vi får följa med Allan på hans flykt undan uppvaktningen som ordnats med tårta, lokaltidning och kommunalråd. Efter vägen träffar han både vänner och fiender och hamnar i det mest otroliga situationer, parallellt med nutid går resan genom 1900-talet, där Allan verkar ha varit inblandad i det mesta. På grund av en tidigare sprängning i hans ungdom där byns grosshandlare råkade komma förbi och mitt i så hamnade han i förvar, där slog rasbiologen Bernhard Lundborg klorna i honom och hans ädlaste delar. Efter det blev det Hällefors bruk några år, för att sedan hamna i många händelsers centrum.
Allan Karlsson hamnade av någon anledning i spanska inbördeskriget, senare i fånglägret Vladivostok. Han träffade de mest osannolika personer som Mao Tse Tung och hans maka, Harry Truman, kärnfysikern Ernest Rutherford, tsarbombens konstruktör Julij Borisovitj, ingenjören till rymdsonderna Luna 9 och Venera 4 Georgij N. Babakin, Erlander, Stalin och hans säkerhetschef Pavlovitj, Franco, Winston Churchill, och så hans påhittade följeslagare Herbert Einstein som i boken är påstådd bror till Albert Einstein men inte lika begåvad, milt sagt.
Det är inget fel på fantasin hos författaren och han har ett eget och obehindrat språk, jag är imponerad av hans historienedslag och hur han fått ihop det hela. Tyvärr så är jag inte lika road som jag är imponerad, för efter lite mer än halva boken så är jag ganska trött på Allan Karlsson och hans eskapader. Det blir bara för mycket och jag tycker boken är alldeles för lång. Så tyvärr måste jag säga att den här boken känns ganska uppblåst, liksom Allan Karlsson.
Men jag har i alla fall fått lite av en historielektion på köpet, så jag säger som Allan: ”det är som det är och det blir som det blir,”