Ett halvår efter att min mamma avlidit i cancer tog jag fram den här boken. Jag tänkte att det kanske kunde vara skönt att läsa om någon annans upplevelser och jag tyckte det var så skönt. Jag grät mig igenom hela boken. Man vet hur den kommer att sluta men poängen med denna bok, tycker jag, är att författaren skriver så öppet om hur han känner. Att han blir förbannad på den "jävla cancern", att han vet att han borde åka till sjukhuset och hälsa på sin mamma men just den dagen orkar han inte se henne ligga där. Han orkar inte se sjukdomen längre. Jag tyckte det var så skönt att veta att jag inte varit ensam om sådana tankar och känslor. Det är okej att inte alltid vara den starka. Författarens syster är gravid under den här tiden och tar hand om mycket av det praktiska när hans mamma inte kan längre och jag kände igen mig så mycket i hans syster. Med skillnaden att jag kan vara glad över att min mamma han träffa min son men min sorg är att han aldrig kommer att minnas henne. Han var nio månader när mamma dog. Hon var en månad ifrån sin 60 årsdag.
Jag rekommenderar denna bok av hela mitt hjärta!

Betyg 5