Alceste är intill döden trött på alla lismande idioter som omger honom. Den förljugna societeten som han tillhör, med lyx och flärd i överflöd, är honom ett uttryck för ren oförfalskad ytlighet. Han kan inte med överdådiga känslouttryck och han insisterar att hela tiden säga "sanningen" oavsett vilka konsekvenser detta leder till.

"Nej, jag står inte ut med dessa sliskiga fasoner,
som är god ton i kretsarna av bildade personer!
Å vad jag hatar allt: grimaser, fagert tal
pratmakarnas tomma ord, en värld som blivit fal.
Bak artighetens masker kämpar dessa kalla
själar med tomma ord - alla mot alla
Här hycklar alla människor till höger och vänster
och skiljer inte på lögnare och folk som har förtjänster
Vad har man väl för glädje av den som skänker
vänskap, ömhet och glad förtjusning: dränker
en i lovsånger och översvallande beröm -
om han mot varje usling är precis lika öm?
Nej, en själ som är någotsånär riktigt placerad
söker inte uppskattning som har blivit prostituerad
Och till och med det högsta beröm tar skada,
när man märker att alla andra får höra samma svada.
Att tycka om, värdera, känna känslor svalla -
det är att föredra. Man älskar ingen om man älskar alla"

Tyvärr tillhör hans hjärta en dam som är hans raka motsats. Celimene uppskattar vackra kläder, ett stort umgänge, massor av friare och älskar att sprida skvaller.

"Om männen tillber mig, är det en brottslig akt?
Att hindra dem - står det nu i min makt?
För att få se mig tar de till små ljuva knep,
ska jag med käppen köra ut dem i ett svep?"

En av Celimenes uppvaktare har ett horn i sidan på Alceste, efter att denna dömt ut den dikt som uppvaktaren insisterade att läsa högt och be om omdöme på (ett positivt givetvis, att få ett negativt omdöme finns inte i Orontes föreställningsvärld).

"Det är ett känsligt ämne ni har valt,
och skönander tar ofta kritiken svalt.
Till en vän, vars namn ej alls hör hit,
sa jag när han läst upp exempel på sin flit,
att en man av värld nog borde kunna styra
sitt uttrycksbehov och sin deliriska yra.
Ibland kan det vara tillrådigt att tygla sin iver,
att gälla för poet och pråla med det man skriver.
Den som till varje pris vill vara litterär
kan göra en slät figur på grund av sitt begär"

och vidare lite senare....

"Vad i hela världen får er att tycka
att dessa verser lämpar sig att trycka?
Den enda ursäkten, när skräp är skrivet
är om en fattig sate därmed räddat livet.
Stå emot frestelsen och göm i skrivbordslådan
det magra resultat av den stora skrivarklådan.
Låt ej det falska smickret raskt förstöra
det goda rykte som nått själva kungens öra.
Förläggarens insats är att allmänheten vet:
Ni saknar självkritik och är en skral poet"

Dessa stridigheter leder till en stämning vilket knappast förbättrar Alcestes stämning, (ursäkta ordvitsen). Hur som helst rasar misantropen Alceste över den tid han lever i, och försöker hellre omforma sin dam, än sina egna principer.

Misantropen eller den förälskade furiern som pjäsen också heter är en sann klassiker som gavs ut för första gången år 1666 och tillhör Molieres mest kända verk (vid sidan om Tartuffe). Pjäsen är full av smarta one-liners varav en del blivit bevingade citat. Själv skrattade jag mig igenom halva pjäsen och var beredd att ge denna bok, ett så sällsynt betyg som jordgubbe. Oturligt nog var det ungefär där som pjäsen vände och fick helt annan karaktär än den hade från början. Och slutet var för mig helt obegripligt. Antiklimax .... Freddi bläddrade febril vidare i boken - det måste ju vara mer? Slutar det verkligen så här? Och den otillfredställda känsla som etsade sig fast i mig, är den som påverkar mitt omdöme om pjäsen. Jordgubbe fram till mitten, därefter trea eller till och med en tvåa. Inte bra. För att vara rättvis ger jag denna klassiker trots allt en fyra. Den är sällsamt rolig att läsa och smart så det bara susar om den.

Betyg 4

På lysande versmått berättar Moliére om missantropen Alceste som inte vet hur man inte är ärlig. Han blir ofta tillfrågad om sin syn på olika saker och blir lika ofta rådd till att vara diplomatisk. Lika ofta låter han bli att lydda detta råd då det är honom omöjligt. Han orerar över uppblåstheten vid hovet, dåliga poeter och falska kvinnors tal. Även hans egen hjärtas dam Celimene tycker han är falsk, men han älskar henne alltjämt - vilket är en förbannelse för honom. Samtidigt som ett förtalsåtal mot honom pågår försöker han ta reda på om hans misstänksamhet mot Celimene stämmer. Han söker sanningen och får sanningen.

Jag läste denna bok (pjäs) tillsammans med Elinleticia. Jag läste den högt, vilket gjorde att man fullt ut kunde höra och uppskatta Moliéres genialiska diktkonst och Ulf Peter Hallberg utmärkta översättning från 1988. Texten flödade av sig själv och bjöd på lysande rim och sinnrika och elaka stick mot uppblåstheten. Dock blev slutet en rumphuggen besvikelse, ungefär som Moliére inte riktigt visste hur han skulle avsluta på ett bra sätt och bara slutade.

Betyg 4