Per Helge var en för mig okänd författare fram till fjolårets bokrea då jag av en slump hittade hans senaste alster ”I en så långsam trakt som vår” (2006) bland travarna av böcker. Det som drog blicken till boken var alltså inte författarens namn utan den vackra målning som prydde framsidan. Efter lite förstrött bläddrande lade jag boken i korgen och fortsatta mitt fyndande. Sådär ett år senare har jag nu läst Helges skildring av sin långsamma hemtrakt.

Trakten ifråga är Västerbykil i norra Västmanland, en bygd som trots dess relativa närhet till mellansvenska storstäder ändå genomlever den avfolkning som kännetecknar den svenska landsbygden. Men finstämd prosa och i maklig takt skildrar Helge ett år i en gemenskap som är satt på undantag. Över totalt 189 sidor guidar författaren oss mellan igenväxta gärden, slitna stallbyggnader, grindstolpar, mjölkpallar och en stum och ständigt närvarande skog. Helge skildrar även bygemenskapen med skördefester, bastubad och återskapande av skrönor och myter. Berättandet följer ingen på förhand given mall – betraktelserna växlar obehindrat perspektiv, vackra naturskildringar varvas med triviala vardagligheter och mer filosofiska utsvävningar.

Beskrivningarna inrymmer en mer eller mindre outtalad kritik mot stordriftens principer som enligt Helge utgör ”motsatsen till helhet och sammanhang”. Mot detta ställs byn, den urgamla formen för levandets gemenskap. Bokens bärande budkap är kanske just detta, det moderna samhällets avsaknad av gemenskap, den gemenskap som utgör ett av människans mest grundläggande behov. Eller som Helge uttrycker det: ”Det så kallade kommunikationssamhället, som vi blir djupare insnärjda i för varje dag som går, alstrar paradoxalt nog en avgrundsdjup ensamhet, och i dess spår en social misär som inte vore tänkbar i en by.”

Visst, jag kan tycka att det ligger mycket tänkvärt i Helges samhällskritik. Men jag vet inte riktigt om ”en återgång till naturen” (och byn) är det enda eller rätta sättet att återfinna den förlorade känslan av sammanhang. Jag tror så att säga att gemenskapen kan återvinnas i kontexter också utanför byn. Att beskrivningarna emellanåt blir väl sentimentala har jag full förståelse för, det är ju trots allt den egna hemtrakten som skildras. Och skildringarna är alltigenom befriande från brådska och alla tvingande måsten. Betygsmässigt en stark trea.

Betyg 3